MARULKEN

“Frida är min kuk, titta åt vänster”

Åt vänster, en ful streckgubbe. En pil pekar mot den fula streckgubbens skrev. “Frida”, står det mycket riktigt intill pilen.

Massagenummer, eskortnummer, knullnummer. Alla nummer.

“Pitten måste få sitt”.

Djuret människa, i form av toalettklotter.

En skyhög farbror gormar och ylar som en varg, ett vidunder, när jag ensam smakar på natten. Han måttar slag mot hjärnspöken, slirar runt, faller nästan. En gång i tiden hade jag varit rädd för honom. Men i natt är jag inte det.

Man kan tro att hela livet läcker och är över, men det är det ju inte.

Det har inte varit över en enda gång.

Farmor berättar om en docka hon hade som liten. Snören till hår, ansikte av skrovlig papp. Vass och kärv och hennes egen. Hon berättar om Brasiliens gatufestivaler, om att svepas med i yran och i vimlet, om människor som älskat och dött, om det hövliga fyllo som ropade till henne nedifrån gatan vid St. Eriksplan en gång för länge sedan. Sådant vill jag också berätta om.

Så jag berättar om ljudet av tvåhundra grå plastkorgar hasande mot Systembolagets golv klockan 14:47 en lördag. Överröstat endast av fyllskallarnas skrålande kring senaste turen till häktet. Det är som det ska, i Hornstull.

Kroppen brinner, hjärnan brinner, hjärtat pyr.

Minnen av skramlande techno och nakna kroppar, dova membran som mullrar hela vägen in i bröstet, sätter märgen i gungning, safter i vilda vågspel. I rum av pärlor av svett och av annat. Salt och ljummet, glödande glatta skikt som smakar ängar och mörka vatten. Köttets alla kärl och trådar, satta i elektrisk brand av dig.

Att lära känna de människor som hjärnan tillägnar sina ballader.

Så nervigt att man inte kan sova för att man aldrig vill sova igen.

Det är farligt och omöjligt.

Det är viktigt.

Man vill ju leva det hårda livet, för att kunna skylla på det när man spiller sin tid, men man lever inte det hårda livet.

Det lever man i en portuppgång i vinternatten, med en uppfläkt flyttkartong som filt. Med 7.62 x 39 millimeter skållat bly vinande intill öronen. I hunger, i törst. I frost och öken. Så lever man det hårda livet. Dör en hård död.

Men här blir man en igel som är kladdig och har det bra.

Jag ska kladda ner hela kvarteret.

Vodka och vitamintillskott till middag.

Urholka världen, ett syrligt ord i taget.

Fast allra helst bygga den vacker igen.

Om du bara kunde se

vad jag ser

när jag ser dig

Jag vet inte hur ofta jag skrivit de orden. Eller uttalat. En skygg önskan jag så ofta återkommer till.

Men något är fel inuti mig.

Kanske är min värld skev. Där syns saker. Fantastiska saker utan tak. Bomber och granater. I min värld syns du. Men kanske är den skev.

Och kanske går jag ut i kväll. Smutsar ner mig grovt nog att glömma. Att drömma något annat.

Något är fel inuti mig.

Och lite rätt.

Du solflisa i mitt öga.

Vacker, vass.

Ut i skymningen. Mörknar innan det ljusnat. Sluter ögonen så hårt jag kan för att jämföra. Inte blir det mörkare för det.

Går i bergen där jag lekte som ung. Lekte dinosaurie och detektiv. Lekte krig. Gevär av trä och av plast. Världar som bara barn kan konstruera. Idag leks det krig inuti mig i stället. Mer eld, mindre rök. Punktera mitt bröst och det osar knallpulver.

Det kvittar huruvida det flimrande i periferin är ögoncancer eller bara en vilsen tråd från mössan.

När man lever i sina rötter. Gamla rötter, vid strandens åmynning, små röda spindlar i kornig sand. Nyare, en natt till fots längs Santa Monica Boulevard, i nötta skor som varit med om allt. Nyare ändå, längs Naganos böljande kullar och gnistrande snötoppar.

Det vore skönt att så ett frö. Gro nytt. Trilla vidare. Men kanske är jag rädd för det. För trots att ingen kan gå i dem igen, har jag sparat de nötta skorna. De som vandrat långt och kravlat längre. De är i slamsor. Kanske vilar min idioti med dem. Min fruktan.

Skymningen har blivit midnatt.

“Allt är fint”, vill jag tänka, “även det som är fult”. Ännu en i raden av jämngrå, döda betongväggar ramar in mitt blickfång, som döden ramar in livet. “Fast kanske inte det som är riktigt skitfult”.

Men så inser jag att världen är en kvarts sekund från förintelse. När som helst förångar en vilsen asteroid atmosfären. En rasande vägg av uppfläkt planet blockerar ut ljuset, där man hålögd står och pillar på telefonen, eller med snoppen i handen, eller betalar i enkronor för sin påse chips klockan sent. Då viner solstormen, kastar sin elektromagnetism över klotet, lamslår kommunikation och förbindelser, satelliter skvalpande likt vittrade fåglar i mörka vatten. Eller när solariet eller ciggen eller slumpen klipper bort en stoppkod i en tunn RNA-sträng och den fantastiska maskin som är din kropp slutar fungera. När något av dina 6.000.000.000 kvävebaspar per cell slår fel och snörper dig dömd. För att du var dum i huvudet eller alldeles fantastisk eller en människa.

I tanken är slutet aldrig särskilt långt borta, även när det är långt borta.

Och i den vetskapen blir även sorgen underskön. Vardagens vardag. Liv som sedan länge surnat, krupit ihop i små oformliga kulor i små vrår.

Den gråa väggen är fortfarande ful.

Men jag är glad att jag får se den.

Jag är en Ingen Alls, med hyfsat vokabulär.

En som blir ledsen och glad.

Som talar innan han tänkt färdigt, samt som aldrig tänkt färdigt.

Sätter tänderna i en omogen lime. Skal hårt som tegel. Besprutningsgifter i hela käften, beskt och fränt.

Kassörskan log sött när jag köpte den.

Korsningen Ringvägen/Hornsgatan, 03:30. Trög vitlökssås i rännstenen, friterad kyckling i mungipan. Försöker urskilja enskilda strålkastare från bilarna, de himla många bilarna. Går så där. Allt är töcknet. Ett täcke av färger och former ingen sett förut.

Väntar på hissen i trettio sekunder eller ett år. Hinner gå igenom ett liv.

Äventyr i Högalidsparken. Stora pojkar som retades. Att snava i lervälling. Ängslan. Att ordnade efter färg parkera alla leksaksbilar i fönsterkarmen. Min bror. Skärvor av glas.

Det rycker till i handtaget. Hissen är framme.

Försökte beskriva månen för någon. Men någon förstod inte månen.

Bussen kränger vilt när den sneddar över en snövall. Folk dundrar och brakar.

Mamma, pappa, barn sätter sig på sätena intill mitt. Sonen, kanske sex år, hamrar lite på stolsryggen, nynnar för sig själv. Plötsligt vänder han huvudet mot pappa, tycks koncentrera sig, forma svåra ord i huvudet.

“Pappa? Farfars hjärta, du vet?”

Svaret dröjer.

“Ja?

– När tar det slut?

– När farfars hjärta tar slut?

– Ja?”

Pappan ser förbryllad ut. Vänder sig mot mamman, som ler och skakar på huvudet och säger “den här sköter du, älskling” med blicken.

“- Det vet man inte. Inte ännu på en stund, hoppas jag.”

Sonen kisar med ögonen, ut mot staden. Den är mörk.

“Fast jag vet när”, säger den lille efter en stund.

“Ingen kan veta det”, upprepar pappan.

“Jo, jag kan”.

Jag hinner i huvudet formulera en hel diktsamling kring hur man faktiskt kan veta när ett hjärta dör, blödigt som satan, nedtrampad kärlek och allt sådant, när sonen förtydligar:

“Det tar slut om han får ett stort spett genom det!”

Och så var det med den saken.

En särskild marulk lever i djuphaven. Den med fina lyktor på spröt. Under parningen biter hanen sig fast i honan, och utsöndrar ett hemskt enzym. Med start vid läpparna smälter hanen till en oformlig gegga. Långsamt, successivt, inifrån och ut, fräts han trasig. Men han dröjer sig kvar. Ger sig aldrig, ens i döden. Ögonen är det sista organ som går att urskilja, innan omvandlingen är komplett. Till sist återstår endast en slags jättelik pungkula, en dallrande kokong av könsceller, fritt växande från honans kropp likt en stelnad dregelsträng. De två har blivit ett.

Jag kan relatera till marulken. Det allra mesta tyder på att jag är en marulk.

“Växter har ingen hjärna, så det är lite svårt för dem”, påpekar biokemiläraren plötsligt, och flinar brett.

Jag kan relatera till växten. Det allra mesta tyder på att jag är en växt.

“Det känns som att vissa personers världar slutar lite väl nära dem”, säger en väldigt fin till mig.

Hon har rätt i det. I det och i mycket annat.

Men världen är svår när den är oändlig.

Snårig och lite ensam.

Du behöver inte förstå världen, för att fungera i den.

Behöver inte känna normalkraften bekämpa gravitationen och pressa dig uppåt där du står.

Behöver inte föreställa dig dopaminströmmarna som tänder din hjärna när du äntligen,

äntligen,

får röra vid den du så längtat efter.

Du behöver inte.

Men du skulle älska den världen.

Luften du andas är atomer gamla som universum.

Din kropp likaså.

Men du är ung.

Kärlek sker inte.

Den kommer inte. Den är inte.

Kärlek drabbar.

En stridsspets i magen.

Artilleri i tinningen.

Jag kan inte sova.

Jag kan sällan sova.

“Se inte bakåt – du ska inte ditåt”, läser jag någonstans, kanske ett tråkig vägg, på vägen till något helt annat.

En uppmaning lättare att spraya på sprucken betong, än den är att leva efter.

En timme och fyrtio minuter, på en bänk framför frisörsalongen i Liljeholmsgallerian, kramande en fin hand, strykande en fin kind. Få ord, om några alls. En hemlig gnista mellan mage och bröst.

Hon har behandlats illa. Bär på omtanke bortom ord, men själv ser hon den inte. Jag vet inte om hon någonsin kommer att se den.

Men en gång såg hon något, klottrat på en parkbänk.

“Det du ha ska du ge och det du behöver ska du få”.

I skolan har jag har lärt mig om glatt muskulatur. Den går inte att påverka medvetet. De sköter saker i kroppen. Rörelser i tarmarna, matstrupen, dylikt. Vad livet än är, är det ett stycke glatt muskulatur. Det bara är. Det bara gör. Lotsar en framåt även när man anser sig fastgrodd, i trottoaren, i allt det där som aldrig blev något.

I natt drömde jag om Marilyn Monroe. Hon kysste rätt bra för att vara 86 år.

Ligger i badkaret. Vattnet ännu forsande ur kranen. Mitt huvud under ytan, hör vätskorna kollidera, dova ljudvågor som simmar i örat, ett våldsamt dån fortplantat genom mediet. Det finns inget vackrare än kemin som är du och jag. Det har jag sagt förut.

Timmarna senare studerar jag ännu ett toalettrum i ännu en sjaskig bar. Spegeln är grumlig. I den ser jag grumlig ut. Stämmer väl överens med verkligheten. Inser att det inte är en spegel utan en matt metallskiva, upphängd på väggen. Det luktar provrörsfrukt och provrörsblomster.

På vägen hem passerar jag de som inte längre kan gå. Kvinnor låter som män, män låter som urdjur. Rosslar och gastar kring vem som snodde sista ölen och vilket fotbollslag som egentligen är “kukmycket bättre” än övriga. Så många, i trappuppgångar, som spiller och kissar. Eller mitt i gatan, fäktande med en näve ljumma pommes. De som skyndar på stegen, vingliga klackar mot frostad asfalt, på väg mot en fin lykta i ett fönster, rena lakan, en ny dag, född av gammal natt.

Att leva är det ramlösa konstverk som ingen förstår sig på.

Men man vill ju inte verka dum. Så man skriver en lyrisk recension i tidningen. Fem av fem. Sex av fem.

Och det är ett vackert konstverk. Ett stort konstverk. Liknar ingenting någonsin.

Kanske räcker det så.

I morse grät hon och kom över och lade sig här i sängen och jag tog hand om henne och hon om mig. Precis som det varit. Hon hade drömt en mardröm.

Det kan kännas märkligt att leta, när man redan funnit, och funnit, och funnit.

Men jag letar tills jag dör.

På promenad i Tanto. Det luktar brandrök. Bakom höljen av ånga glöder solen. Ljuset bryts och bryts igen. Idag är världen blå.

Tre små flickor säljer kakor vid ett plastbord.

“Jag bor här i närheten,

– Och jag vid Medis,

– Och jag någon annanstans!”, påpekar de glatt för alla förbipasserande.

Ett gammalt par stannar till, köper varsin kaka. Han är halt. Släpar med kängan i marken. Men hon stöttar honom. De är gamla men inte färdiga.

Allt är brunt. Men inte fult brunt, utan eldigt brunt. Stråk av rött, flammande vener i trädens bark, dinglande från spröda kvistar. Eld i luften. På en buske slokar vittrade löv svarta som kol, ihop i en prydlig rad, biomassa vacker även i döden.

Det är lättare att tänka på döden som en omstrukturering av ämnen. Binär, rak, varken själslig eller högtidlig. Salter och syror och ekens skrovliga kotor.

En tant står och trycker ryggen mot en husfasad. Kikar varsamt upp mot molnfri himmel. Sena hösten skiner och strålar. I en plastpåse tittar ett knippe rosor fram. Hon tycks vänta på att himlen ska ramla ner över henne. En rimlig syssla.

Så släpas den lilla pojken efter barnvagnen, klamrar sig fast vid både vagnens stålkropp och sin trötta moders trötta ben. “Jag kan inte jag kan inte jag kan inte jag kan inte jag kan inte jag kan inte jag kan inte”. Ett entonigt mantra framspottat tjugo gånger per sekund. “Vad kan du inte?”, frågar mamman förstrött och låter blicken flacka i precis alla riktningar i hela världen. “Jag kan inte vänta på min födelsedag!”

Själv kan jag vänta på min födelsedag. Jag kan vänta väldigt länge på den.

Snart ligger diset som en hinna över Skinnarviksparken. Solen har slocknat men ännu glöder horisonten. Droppar leker i den sena eftermiddagen. De guppar. Dalar inte, piskar inte. Omgiven av törnrosor, på en bänk, sitter en ensam gumma. Hon skalar ett äpple med stor omsorg. Har små lådor av hårdplast med sig, noga märkta efter innehåll. En termos som ångar hett. Hon ler rusket på flykt.

Visdomsord som ingen läser, av människor ingen ser. Flimrande plakat av byte och pixlar, i morgon kanske bortbrända, i bästa fall glömda.

Om ingen ser dig, eller läser dig, finns du då?

Inte troligt.

Vilse i snårskogen, fuktiga cigarretter och vinet från helvetet. Hittar något slags lusthus. Grus, trä, isande duggregn. Hurtiga farbröder ålar runt på vått gräs och i medelåldern, “kom igen nu då, gubbar! Då kör vi, gubbar! Ta i nu, gubbar!” Klockan är mitt i natten och det är kallt men rusen värmer. “Jag måste bara pissa”, förklarar jag sakligt och går mot skogsbrynet, “kan pissa i tetran, säkert godare än det här jävla vinet”. Man ler lite. Jag fryser men mitt sällskap är varmt. Sneglar mot henne. Het och svår.

Det blir fler kvällar.

Vansinnesfärder på bagagevagnar inne på släckta förvaringsmagasin.

Böngrytor i skitiga källarrum.

12-procentiga fläckar längs glatta golv som någon annan skurar.

Ensamma i världen.

I luven på varandra, men vad gör väl det.

Gamla ting som inte längre behövs. Tygdjur vars päls ligger i slitna tussar i en garderobs garderob. Ett särskilt fint glas jag drack ur som barn, nu sällan använt, eller kanske i kras. Nötta gunghästen i parken, barn sitter intill med pappas mobiltelefon och spelar spel. Slitna ting som lever. Eller levt. Ögonblick som fastnat. Som inte kommer loss. Jag sörjer dem.

I natt föll snön.

Och i slänten vid parken bygger barnen snögubbar av det redan bruna vita. Spräckliga och slokande. De töar redan. Gyttja och bajs och väldigt, väldigt lite snö. Men det gör ingenting. Det vilar något tidlöst över att drämma en grov trädgren i isblandad lervälling så att det skvätter över hela dagisfröken. I att rulla högar av stelnad jord, peta hål i dem och försöka krypa in.

Det är synd om de överflödiga, de glömda.

Men så länge barn bygger fula snögubbar, finns hopp.

Jag är bakfull och ramlar omkull. Barnen är barn och ramlar omkull. Alla ramlar omkull.

“Se upp i backen!”, gormas det från höjden, innan de små overallerna med tillhörande ungjävlar kastar sig ut för stup i hopp att det mjuka vita ska dämpa nedslaget, “annars får du tusen miljarder hål i nacken! Och hängs!”

Natten därpå, föll snön för att stanna.

Och jag kan svära att jag hörde vacker musik i öronen en kväll, som i en trailer för en film, eller slutscenen, när de äntligen fick varandra och världen går under runt omkring dem men det spelar ju ingen roll, för inget kunde spela mindre roll än att världen går under, när man äntligen får varandra.

Minns inte vad jag gjorde, den kvällen.

Kanske diskade.

Kondensen ringlar över sjön, stråk av gyllene dimma i eftermiddagen. På andra sidan vattnet syns utdömda industrier, hålslagna skorstenar, rost med rost på. En gång smög jag in där. Blev utkastad.

En annan gång provade jag att le mot någon jag passerade.

Absurd upplevelse.

Om du bara kunde se

vad jag ser

när jag ser dig,

viskar jag till ingen.

“Om jag kunde det”,

kan du fråga,

“skulle jag vilja vara med dig då?”

Jag skulle fundera på det. Avgöra huruvida jag skulle ljuga eller inte.

“Nej”, skulle jag svara, till slut.

“Men det skulle vara bra nära”.

En lätt utvecklingsstörd herre flyger fram från absolut ingenstans, trippar som på moln, fumliga steg men lätta. Han ställer sig mitt i min väg, ler med mun och ögon.

“Jag blev kär idag!”, förklarar han, innan han skuttar vidare.

Vem fan blev inte det.