UBÅTEN

“Det är en ubåt, pappa”.
Den lille sitter klistrad mot fönstret, utåt världen, inåt fantasin.
“Nej det är det inte”, svarar pappan, “sätt dig ner”.
“Men det är en ubåt!”
Jag tittar ut genom fönstret, jag också, där jag sitter på färjan mot ön.
“Det är en fyr, en boj, en ö, vad som helst”, mumlar pappan som inte tittar, som bläddrar i en informationsbroschyr om flytvästar, som fingrar på telefonen, som gör allt annat än att titta.
Jag ser ingen ubåt utanför fönstret, men det betyder inte att den inte finns.
För pojken finns den.

“Du är en dum prutt!”, sjunger de andra barnen i kör. Föräldrar gömmer sig inuti sina hörlurar, dränker kaoset i svensk vispop medan avkomman sparkar sönder inredningen och behöver snytas och bytas och tävlar i vem som kan vråla ordet bajs flest gånger på kortast tid. Alla barnen vinner den tävlingen, visar det sig, och inga vuxna.
Det är juni, solen högt men sväljs snart av stålblå moln, en eldpärla bakom tjock brandrök.
Pojken med ubåten sitter fortfarande vid sitt fönster, blickar ut, blickar in.
“Pappa, är ubåtar gjorda av järn?”
Pappan grymtar att det kanske de är.
En liten flicka ställer sig mitt i gången och proklamerar att hon minsann ska gå och pudra näsan. När ingen reagerar säger hon det igen – och tillägger att det bara är ett finare sätt att säga att hon ska gå och skita.
De gotska tallarna var högre när jag var liten, är det första jag tänker när jag kommer fram, kommer hem.
De var faktiskt det.
Och det är en magisk kväll efter regnen. Hon som jag tycker om är frusen så jag hämtar en filt. Intill vårt bord sitter en pojke som trummar på stolens armstöd och petar i sig snorkråkor när han tror att ingen ser, men vi ser.
När molnen skingrats och vattnet runnit undan, släckt myllans och gräsens sommartörst, när blad gröna av klorofyll än en gång sträcker sig mot himlen, som du och jag när vi vaknar slingrade i varandra, och sniglarna och gråsuggorna trafikerar de små grusvägarna, tittar jag på dig och ser något stort i din blick, skymtar framtiden, ett ögonblick av att bli gammal utan att vara rädd.
Uppe på berget, alldeles vid stupet, säger du att du älskar mig, och jag glömmer det aldrig, för hur skulle jag kunna glömma det.
Även om jag stått här förr, med någon annan och någon annan, samma blödande eldband ut mot det lugna havet, är inget ögonblick som detta ögonblick, inga är som vi, för båda har vi kämpat för att klättra hit ihop.
Kanske har vi kämpat för hårt.
Låt oss inte snava och falla.
Det är långt ner nu.
Till karga stenstranden, ensamheten som är min egen.
I lokaltidningen läser jag om hur Martha Olofsson i Stenkyrka “undanbeder all ev. uppvaktning i samband med årsdag”.
Eller att en grupp av gamla gubbar badat i havet iförda identiska röda baddräkter. Som de gjort sedan 1800-talet.
Precis som jag, upptäcker de nog hemliga världar under ormbunksskogen, där solljuset färgas grönt och skira stjälkar blir till tjocka stammar. Eller under broar, över bäckar, där grodor grävt pölar för sina yngel och spindlarna prytt träbjälkarna med vacker väv.
Precis som jag, upptäcker de nog klintar som rasat nyligen.
Kanske bara några tusen år sedan.
Och havsbrisen som sliter i bleka gräs och krusar vattnet som ett veckat tyg, strävt och skimrande i de strålar som lyckas fly de mörka molnens våld, för att sprida sitt guld.
Blåelden som sticks och de rosa tistlar som darrar i brisen innan stormen, de bläckblå molnväggar som svalt horisonten och snart sväljer mig också.
“Jag vill lägga mig med ansiktet rakt ner i jorden och sväljas av havet bli natur igen”, säger vännen vid min sida, medan svalorna skriar i skyn och vi måste hoppa högt tillsammans för att inte blötas av vågornas skum.
Försöker formulera något vackert till dig, men orden flyr och seglar bort med getingarna och sandkornen.
Allt som hörs är blåsten över ängarna.
Allt som känns är du.
Så blir du i dig själv
den vackraste dikt jag aldrig skrivit.
Tänk att jag skrev till dig.
Tänk att du svarade.
När varje kyss känns som den första, är det svårt att gå.
När varje kyss kan vara den sista, är det svårt att stanna.
Lyssnar på finska, kinesiska, arabiska nyheter, för att höra men slippa förstå. Omgiven av bräckt vatten i alla väderstreck, stryker fingrarna över enbuskens barr, snärjer fötterna i slingriga tallrötter, låtsas fångad och vill inte vara någon annanstans, kanske aldrig mer, men nog kommer verkligheten ikapp.
En gammal humla suger sitt livs sista nektar ur slokande kronblad. Inte orkar den flyga mer. Men den har valt en fin plats för sin vila. Trollskogens kvistar och grenverk sluter sig över oss, levande träd som döda, gröna och röda som rost, vittrade grå som blottade benpipor.
Här är du trygg, lilla humla.
Lavarna som växer över trädens bark, mossan över stenröset, de små plankton som rensar större fiskar på ohyra – naturen är en enda symbios, ett intrikat makro-ekosystem som bara du och jag har makten att ödelägga, och den makten utövar vi utan att tveka.
Av alla myllrande atomer i universum, är det bara de som haft oturen att formas till människor som inte vet hur de ska bete sig.
Ironiskt mitt i allt, att de enda självmedvetna varelserna är de enda som förstör för andra, de enda som reflekterar över sina handlingar är de enda som dödar urskillningslöst.
Då är vi minsann inte mycket att ha.
Istället stannar jag till vid fåren, klappar deras toviga päls, och hästarna i hagen, ser hur de nosar på varandra, stryker lena mular mot grova kinder, ömhetsbevis i skuggan av en ung ek.
Så vill jag också vara.
Så ska jag också vara.
Det brukar heta
att heta känslor förblindar
Och nog är det så
men kanske är det först nu
som vi verkligen ser
Barnen leker i havet i aftonen.
Skuttar undan vågornas svall, jagar spegelvärlden i vattnet, och spensliga skuggor över kalkstenen.
Igår så jag humlan så gammal att den inte längre orkade flyga.
Idag såg jag humlan så ung att den knappt ens fått sina färger.
Och göken gal i fjärran, och bina surrar i almen, och tallarna susar i vinden, och på himlen hopar sig molnen på nytt.
Inget dör, ens när det dör, det blir till något nytt, något ungt och hungrigt.
På en bänk vid havet sitter fyra gamla herrar, i tystnad inför röda solens kvällsdopp.
Trettio kor springer intill mig där jag cyklar längs vägen, de springer med mig, deras tunga kroppar och råa muskler arbetar sig varma, de är svarta och vita och röda, älskade maskiner av kött.
Vi tävlar och de låter mig vinna, för de vill ha mat, där de stannar vid höbehållaren och vattenhålet och råmar illa när jag cyklar vidare, “förlåt”, ropar jag till dem.
Och ån var svart i natt.
Som att blicka rakt ner i himlen. En skör krusning, och så ännu en, vittnar om att regnet åter är på väg. Mitt spegeljag utsuddat, splittrat som en myllrande labyrint i det väldiga svarta under mina fötter, dinglande från den sneda lilla träbron alldeles vid åns utlopp i havet.
Dags att resa sig.
Dags att springa.
På stranden hittar jag en rund bit slipat kol.
Den är livet: svart, kladdar av sig, slät och underbar men med räfflor och djupa ärr.
Den är perfekt och jag vet att jag måste ge den till henne.
Sitter med ett glas vitt och gregoriansk kör ur radion.
Jävlar vad vuxen man är då.
Stycket ska sammanfatta både människans girighet och hennes drömmar om en bättre värld.
Vemodet äter av mig som molnen äter av himlen. Eller om det är himlen som äter av molnen. Det beror på sinnelaget. Det är inte så noga.
Kören sjunger dovt som graven när jag går ut.
Vid vattnet väntar en ensam sjöfågel på solnedgången. Sista röda skäran mellan molnen, ser ut som magi, för det är magi. Vi väntar tillsammans.
Och jag säger dig, min kärlek, att du inte hör mig just nu, ensam som jag är med tången och släken och fåglarna, men att det är okej, för det är skönt att prata till dig, höra ditt namn uttalas, det får liv då, du finns då, ensam på stranden med tången och släken och fåglarna känner jag mig som din.
Solen slocknar i havet, som igår och alla andra 1 657 000 000 000 dagar som jorden funnits.
Lika vackert för det.
Men i bröstet gnager oro och brinner längtan.
För aldrig glömmer jag hur det är att älska.
Och förlora.
Kan vi inte ta hand om varandra, bry oss om varandra, vi två.
Kan vi inte det.
Hon förstår ingenting, tänker jag ibland, men det gör inte jag heller, så kanske förtjänar vi varandra.
Och så skriver hon till mig om att vara liten, bara en meter hög, och se världen som ett barn, att du saknar att hoppa i vattenpölar för det gör man ju inte längre, och då låtsas jag att jag är en meter hög, lägger mig raklång uppe på heden, över gråspräckliga stenplattor med små öar av mossa, där röda skott skjuter upp mellan sprickorna i stenen och i min nya blick växer sig stora som träd, på min egen savann, min högplatå, där illröda djungler blöder ut över karga stenvidder.
Den platta släta stenen är inte större än en balkong.
Men just nu är den utan ände och hela världen.
Som hos pojken, han som såg ubåtar bland vågornas skum.
Intill ligger en geting död på en blek bädd av torkade lavar. Dess vingar är avslitna. Benen spretar i onaturliga vinklar. Små nålar i riktningar som inte borde existera. Som om den dött i plåga.
Jag är den enda i världen som ser den döda getingen. Så jag lägger den i min hand, borstar försiktigt bort gruskorn och barr som fastnat i klistret som sipprat ur dess vassa kropp, och viskar till den.
“Nu får du bli jord igen”.
Jag lägger getingen på ett ensamt blad i en liten klunga av tistlar, “en dag kommer jag hit och blir jord igen, jag också”, bland grodor, skalbaggar, sniglar och spindelväv.
Vi brinner, du och jag.
Kanske blossar vi upp och slickas till aska, sprids för vinden, sönder.
Men kanske är vi syret våra eldhärdar hungrar efter, sammansmälta som molekyler, O2, syrgas, känd för sitt kraftiga rus, sina fåniga leenden, och att skratta åt nonsens.
På vägen ligger en orm, kapad i tre delar. Flugor äter av den. Larver bor i den. Bitar av den spillda över den heta asfalten. Myller under torkat skinn.
Ögonen har slocknat. Men något lider vidare. Elektriska impulser som brinner ut, försvarsåtgärder som slagit slint, sista instinkter som får varje fjäll att vibrera. Ännu vrider sig kroppen som i smärta.
Jag lägger en sten vid ormens huvud och pressar till. Det knakar illa och ormen är död. Jag pratar till den, för min egen skull, för att det känns fel fast jag vet att det är rätt. Och dess döda kropp svarar mig i fullständigt lugn. Den viker ihop sig och ringlar till en cirkel. Med huvudet krossat och hjärnan smetad över min sten, når den slutgiltig perfektion. Ormen dör i fulländad geometri, blir näring åt de som ännu lever, blir något nytt, fluglarver och myrägg.
Jag går längs stranden när en liten flicka kramar om mig och visar mig sina skuggfigurer i den gassande solen.
En fågel med tummarna som gapande näbb. En hund som viftar på öronen. En varelse utan namn men som hon tycker mycket om. Skuggorna är längre än hon, längre än jag.
Barnen slås omkull av vågorna och bygger dammar vid åmynningen och för mina minnen vidare.
Kanske föder de samma kärlek som jag, till denna vik, en dag.
Tänk att få dela den med någon.
Detta är världens största minsta ö, tänker jag, påväg nedåt söder.
Havet på sydsidan glimrar som diamanter. “Glitterhavet”, kallade farmor det när hon var liten.
De båda Karlsöarna vilar som platta urtidsdjur i havet. Ett ensamt träd står stolt på en av dem.
Ett äldre par slår sig ner intill oss, där vi stannat för att dricka te. “Här är väl för vackert” säger damen och låter knotiga fingrar löpa längs med en nött roskruka. Som svar får hon en slemmig harkling av maken. Hans grumliga blick söker efter något den inte finner. Kanske inte funnit på evigheter. Men efter en stund reser han sig på rangliga ben, flyttar mödosamt sin stol till hennes, för att få sitta alldeles bredvid.
I tystnad håller de varandras händer.
Vid en skulpturutställning i ingenstans köper farmor en svart katt i betong.
Den ska stå i hennes fönster hemma i Stockholm.
“Jag vill så gärna ha en katt”, säger hon, “och den här blir billig i drift”.
Farmor älskar katter.
En gång gav hon mig en brasiliansk leopardunge i trä.
Den står i mitt fönster hemma i Stockholm.
Ser en liten flicka med blommig klänning och isblå ögon. Hon är en uppenbarelse. Och äventyret glöder i henne. Besynnerligt kikar hon mot skogsbrynet, vill springa iväg, så att mamma tvingas rycka tag i klänningen och dra henne till sig.
Som pojken med ubåten anar hon något hemligt där bland träden.
Till slut sliter hon sig och ser aldrig tillbaka.
Jag ser henne aldrig mer.
Jag vill vara henne.
På resan tillbaka norrut berättar radion om Pol Pots massmord i Kambodja, där Khmer Rouge-regimen dödade miljoner i statligt sanktionerade folkmord.
Än idag sipprar det upp förruttnade kroppsdelar, benrester och kläder ur de ökända dödsfälten.
Spädbarnskranium spräckta mot ett gammalt träd, röda som vallmon utanför bilfönstret.
Det är ännu månader innan Syrien slutligen går sönder och börjar läcka liv.
Innan Paris gråter.
Och världen handfallet knäpper händerna i bön.
Jag tänker tillbaka på den stunden, i bilen, vid radion som jag till slut stänger av, för att istället lyssna på dånet av sommarvind utanför det nedvevade fönstret, där bilen spränger fram över blodröda blomsterfält.
Början på ett mörker som ännu inte lämnat mig, ens nu när jag skriver färdigt dessa ord, månader senare i vinterns dunkel, tillbaka på öns kärva klippor, pinade av salthavet.
Kanske lämnar det mig aldrig.
Tänk, vad träd får uppleva.
Som den ensamma granen på Fulufjället, som bevittnat hela den moderna mänsklighetens historia, från istid till bolmande skorstenar till robotar surrande bland molnen, från urfolk till bönder till fabriksarbetare svarta av sot, från offerlund till kyrka till laboratorium. Från vansinne till förnuft och tillbaka igen. Från krig till krig.
Till krig.
Till krig.
I 9550 år har den ensamma granen levt gott, levt fattigt, sträckt sin tunna stam mot 9550 midsommarsolar, krälat längs marken med rötterna som ett snårigt ormbo, när tjälen frusit, när stjärnan värmt, när himlen gråtit, när åskan rullat i dalen, när vi älskat och ruttnat.
Tänk, så mycket dumheter granen upplevt.
Tänk, så mycket vackert.
På fingret vilar en livlös fjäril. Dess vingar tyngda av vatten, sladdriga, döda efter regnet.
I solen skimrar dess mosaik i svart, vitt, brandgult, med stora ögon blå som havet, medan regnbågens spektrum glöder som ett färgband ovan trädtopparna.
Jag blåser försiktigt på fjärilen, försöker torka, fixa, laga. Nog är det lönlöst, men så rycker den plötsligt till, antennerna pejlar, benen spretar, den avlånga kroppen vibrerar som en hostande motor.
Fjärilen får bo på mitt finger. Tills flickan med skuggfigurerna, hon från stranden, plötsligt kommer tillbaka. Hon berättar att hon grävt ner en död larv så djupt i marken att den nådde Kina – men dagen efter var den borta!
Hon får fjärilen – så länge hon lovar att ta hand om den väl.
Hon lovar.
Vi lägger den på lavendeln i krukan utanför huset.
Flickan är nio år och berättar att hon nog fått hormoner, som hon läst om i skolan, eftersom hon är lite tjurig nuförtiden. Och om hur hon sprungit till sin vän över gatan mitt i natten i bara pyjamas.
Solen glittrar i kronbladens små bassänger, i dropparna fastkilande mellan tallbarren, där spindeltråd fastnat ihop med kottfrön och stackars svartmyror.
Flickan berättar om hur hon, när hon blir 98 år, fortfarande vill leka med sina barn och barnbarn, för man får aldrig sluta leka, då kan man lika gärna dö.
“Och när jag blir 30 000 år ska jag ringa en tidning och säga att jag är världens äldsta”, triumferar hon men mörknar snart i blicken, “fast då har de nog bombat bort allt redan”.
Hon tittar ner i marken. I myrstigen och jorden och gruset.
“Om man har otur blir man bombad på natten när man sover”, viskar hon, så att jag nästan inte hör. “Allt försvinner då. Då vaknar man och är död”.
Men så ler hon brett och skrattar så att det bubblar i hela kroppen, för hon fick låna min kamera och tog en bild på en blomma hon tyckte om.
Det var blåelden, den vackra som sticks.
Inte en enda kväll har Östersjöns vatten speglat himlens molnstråk utan oroliga krusningar.
Som om jorden anar vad vi gör med henne.
Som om hon anar vad vi gör med varandra.
Här leker barnen i vågsvallet.
Några hundra mil söderut sköljs barnen upp på stränderna, leker aldrig mer.
Svårt att föreställa sig.
Svårt att inte föreställa sig.
Sitter på toa med en whisky i handen och undrar vad fan som hände, men så är det ju, så sitter jag om femtio år också, ännu skakigare på handen.
Åskan mullrar över klintarna.
Hon är förtvivlad, i år.
Jag brukar titta på årtalen i dödsrunorna i tidningen, för att se om någon dött för tidigt.
För det är skönt när de små dikterna bara tillägnats mormödrar och farfäder som levt i hundra år.
Men idag hade någon dött för tidigt. En släkting.
Så jag lyssnar till träden.
Tallarnas sus inte bara barr och kvistar som darrar i brisen. Inte bara fysik, tryckfördelning, luftfriktion, utan ett eget språk.
Stammar som gnider sig mot varandra så att den skrovliga barken yr och hela skogen jämrar sig.
Syr- och kvävgasmolekyler som slår mot grova grenar, tunna kvistar och barrnålar.
Kottar som faller mot gräs och grus.
Ett språk för den som vill lyssna.
Här i viken står tiden still. Ändå skenar den fortare än någon annanstans.
Nu har de rosa tistlarna vittrat vita, fnasiga.
Enstaka humlor söker efter den sena timmens nektar.
Och två svarta hingstar rusar i dimman, skingrar den likt en tunn slöja, de spränger över vidden så att det daggvåta gräset yr, med Slites cementfabrik som en stolt fästning mot horisonten, där jag står på landsvägen i fyllan klockan 03:03 och känner att allt är magi, och att allt är över.
Vi är de ensammaste människorna som levt. Eremiter mitt i vimlet, i bruset, samtalen ingen riktigt bryr sig om. Vi lever i skärmen och drömmer om att älskas av dem vi inte ens vet namnet på. Snart är det vår tur att glänsa, tänker vi, snart vår tur att gnistra som havet, och tiden den går, rusar som dimmans hästar.
Jag stirrar ner i mörka vatten. En skräddare sveper över ytan, viktlös, snuddar vid ett näckrosblad, som ett spökes andetag.
Det är mörkt som rymden.
Nästan lika vackert.
Liksom mörkret blott är dit ljus inte når
och därför inte finns
är döden blott dit liv inte törs gå
Den är ett hål i något vackert
ett sår i tiden
lucka i alltet
den finns inte
Men tänk, så rädd jag är ändå, för den som inte finns
Med dig är varje möte det första mötet, för vi lär oss nytt, och som jag kämpar för att hålla mig vaken när du sover, för då kommer inte morgondagen lika snabbt, då du måste gå, efter att jag vaknat med din smak över mina läppar.
Kräla in i min ryggrad, rys i mig, så ska jag få din hud att glittra.
Vi rister och skramlar isär.
Varje jävla gång.
Vissa dagar är som att försöka att undvika att kliva på de små sniglarna på trottoaren efter regnet. Fast inuti ens huvud.
Sådan är sensommareni staden, dit jag återvänt, med de svarta molnen i mitt svall.
Vi är kärlek, skriver hon, en kväll när världen fräter och blöder syra.
Vi, den vackraste musiken.
Vi, tinnitus.
Nu pyr lyktorna vid vattnet, tusen eldgryn i kulna hösten, det är vackert där vi går, men vi gråter också.
Lätt att bränna sig på öppna lågor.
Likt stearinljus vi flackar.
Kanske vore det skönt att inte gå åt höger eller vänster, utan för en gångs skull framåt, tänker jag när politiken slår knut på sig själv och landet blöder gråbrun gyttja medan människor i nöd blöder blod, årets första höstdag.
En sådan dag då kylan plötsligt bär en egen doft, medan löven vittrar i parken. Men inget dör, det bara vilar, intalar jag mig själv, och vet att det är en lögn.
En gammal man i vitt skägg spelar ett instrument jag aldrig hört, i den långa tunneln under berget med staden ovanpå. Sällsamma stråkar sätter kall betong i brand, rytmer som ekar ut i natten där jag irrar planlöst.
En enda stjärna strålar sig igenom ljusföroreningarna ovan Slussen, ett enda glanskorn över rymdens mörka hud, en pärla i det väldiga döda.
Aldrig har jag varit så gammal som just nu, tänker jag, och aldrig blir jag lika ung igen. Jag undrar hur många gånger den tanken slagit mig. Hur många gånger jag skrivit ner den, felstavat och hafsigt i något skrivblock, någon sms-rad, någon lapp i någon ficka i någon jacka jag inte använder längre.
En bil slirar upp på trottoaren alldeles framför mig och ett gäng unga män ramlar ut. Den typen av unga män som gör att man inte vill vara en ung man. Som vrålar och härjar. De är inte härifrån. Högljudda, stökiga, ett språk som tycks bestå av kokande saliv snarare än ord, sådant som vissa vill få oss att sky, vara rädda för.
Så visst blir jag det. Är ju inte mer än människa.
Det är bara jag och dem. Knytnäven vitnar i fickan. Signalsubstanserna rinner till när de närmar sig.
“Hur är läget, min vän”, frågar en av dem, med den mest omtänksamma röst jag hört.
“Ska inte klaga”, svarar jag, “hur är det själv?”
“Bara bra”, säger han och slår ut med armarna som för att omfamna hela världen, “vi lever ju!”.
Jag kan inte låtsas
att världen är okej
utan dig
I natt drömde jag om hon som dog.
Det gör jag varje år.
Tillsammans på en bädd, omvärlden en grumlig sås, ler hon mot mig, klappar på mig, innan hon tynar bort på nytt.
Så många gånger har hon sagt till mig:
“Det blir bra”.
Hon fick inte bli vuxen.
Det är hon inte ensam om.
Tänk om du var en slända och fick se bara en enda solnedgång.
Nog kan du ge dig fan på att det regnar just den kvällen.
På restaurang.
Utmattad hukar jag mig över disken, petar i en salt soppa.
På fönsterbrädet utanför skimrar rimfrosten.
Folk passerar på trottoaren, gör det folk gör.
Vid bordet intill sitter en man. 60-något, stor, skitig t-shirt, jättelik cowboyhatt. Han ser ut som något ur en sådan där samhällsrealistisk dokumentär som vinner priser på smala filmgalor.
Mannen kallar till sig servitrisen och ber att få önska en låt. “För någon som inte är här”, tycker jag mig höra.
“Vi kör bara radio”, svarar servitrisen trött, och går.
Mannen äter ensam. Det gör jag också, men inte som han, inte den sortens ensam.
Ingen het soppa rår på den kylan.
“Allt går framåt”, säger en vän, “jag är inte ledsen mer”.
Så rättar hon sig:
“Jag gråter åtminstone inte lika ofta”.
Hemma i trapphuset hänger ett ynkligt torkat löv i osynlig spindeltråd, som om det står på stengolvet, växer ur ingenting. Lövet låtsas leva. Leker att allt är bra och allt går vidare och det alltid är en dag i morgon. Men kanske är det inte det.
För vi firar våra helgdagar med att köpa saker vi inte behöver för pengar vi inte har råd att skänka.
Ger krigsflyktingar skulden för skatteflyktingars välfärdsrån.
Pantar en PET-flaska medan storföretag ödelägger hela ekosystem.
Delar en länk och trycker Like medan miljoner år gamla glaciärer smälter.
Medan bankirer badar i pengar vi nödlånat dem.
Och krigsbarnens hem sätts i brand.
Men nog anas spillror av något ljusare.
Som de små häxorna jag möter i matbutikens kassa, de som växlar sedlar mot småpengar för att “man måste ge till de fattiga”. Ännu en högtid importerad i kommersialismens konsumtionens kapitalismens ära, men dessa flickor tigger inte godis, de ger bort allt de har.
Och snart visar en modig vän ett fotografi på plats i Lesbos, där krigsflyktingar byggt en skev julgran av skräp, brända leksaker och avfall de funnit på tågrälsen. De frågar min vän när de får åka vidare, när gränserna öppnas, när de kan få en filt att värma sig med. “Jag vet inte”, svarar vännen, biter ihop, kämpar vidare, medan jag häller en ny drink, 3518 kilometer norrut, trygg och varm och sämre.
Kvinnan framför mig i matbutikens kö köper 18 gurkor och ler finurligt.
Den jäveln vet hur man firar jordens undergång.
Som jag saknar dig
nu när jag vet att du finns
Men nog saknade jag dig ännu mer
innan jag visste
På tunnelbanan frågar en ung tjej om hon och hennes pojkvän får sätta sig mitt emot mig.
Jag frågar var de rest ifrån, eftersom ingen stockholmare någonsin skulle fråga om lov att sätta sig i en tunnelbanevagn.
Hon är blek, gullig och bubblar av nyfikenhet. Han är mörk, blyg, kramar hårt hennes hand. De har åkt från Tranås för att besöka hans hemlands ambassad. Jag får känslan att han varit med om något hemskt. Att hans nerver slitits isär och att hon hjälper honom att tvinna ihop dem igen. Kanske är det fördomar. Men hans blick flackar längs det öldränkta golvet, som om han skäms över att andas, som om han är rädd. Hon lägger armen över hans axel, rycker honom närmare och säger att “vi är på äventyr i storstaden, det kommer att gå bra”.
De är bara barn.
Jag hoppas att han får stanna.
Sitter i en busskur medan vinden ilar hes.
Inte ofta man ser och lyssnar, längre.
Man bara tittar och hör.
Så jag stänger av telefonen, fyller lungorna med köld, hjärnan med ingenting.
Torkade löv dansar över asfalten, fastnar i sprickor och veck, sliter sig loss och dansar vidare. Bakom lyktornas glas och plaster glöder natriumrören, dinglar och yr i vajer och vind, gula eldstänger i skyn. I huset på andra sidan gatan lever silhuetter bakom gardinerna, de sitter vid middagsbord och skrattar och bråkar, de står ensamma vid fönstren med krumma ryggar, någon drar för persienner, någon bär sin älskade till sängen, dessa varelser utan namn, en levande skuggteater.
Så många är de, silhuetterna, i detta enda hus, på denna enda gata, i denna enda stad, i detta enda land. Jag tänker på hur många silhuetter som lever över hela planeten. Tårarna rinner, för det är för många, för stort, när allt plötsligt känns kallt trots tjocka tyger och snäv krage, och lyktornas sken gnistrar kallt i asfaltens frostkristaller.
Jag får inte tänka sådana tankar.
Men jag tänker sådana tankar.
När jag blivit för gammal för att minnas den gamla ångesten, med amfetaminet i innerfickan och att åldras tio liv för varje kastad blick i den spruckna barspegeln, får jag mina rus på annat håll, mina toppar och dalar, i allt du säger och aldrig säger.
Åh, tänk den som fick känna sig trygg.
Tänk den som inte behövde ha ont mer.
“Jag visste inte att väggar kunde åka så fort”, säger en dagisflicka medan hon tittar ut genom fönstret.
Tåget ringlar igenom samma tunnlar som när jag var liten och tittade som hon, på jakt efter fina lampor i det rusande mörkret. Jag tyckte särskilt om de turkosa. De var ovanliga. Inte som andra.
En pojke som inte är som andra sätter sig bredvid mig.
Han har Downs och är glad. Många ser honom, många ler. Jag frågar vad han gjort idag. “Jag kom tvåa i tävlingen!”, säger han och visar hela tåget sin silvermedalj. Han kramar poängkortet från bowlinghallen som om det vore ett livsverk, “det kan vara nytt rekord”, strålar han, “jag är faktiskt stolt över mig själv idag”.
Inte fullt lika stolt, är den bulgariska kvinna jag träffar dagen därpå.
Hon förstår varken svenska eller engelska. Vi kommunicerar via gester, blickar, och så tystnad. Hon har två barn, “little babies”, räknar på fingrarna, fem och åtta år. Fadern död i sjukhusbädd efter hjärnoperation. Hon pekar mot huvudet och simulerar en bultande svulst som spricker och rinner.
Kvinnan gråter när vi åker uppför rulltrappan. Just idag den längsta rulltrappan i världen.
Med händerna visar hon hur hennes barn fryser, hur de ibland sover ute, hur de behöver skor att gå i. Jag tittar ner mot hennes fötter, högklackade plastskor med trasiga spännen, ser ut som billiga leksaker, inga sockor trots kylan. Hon bor under en filt utanför centralstationen. Hon skulle dö för sina små. Det kanske hon gör också.
När jag trycker sedlarna i hennes hand ber jag om hennes namn.
Sofiya omfamnar mig och ger mig en puss.
Vi ses igen, nästa dag i tunnelbanan, och hon minns.
Men inga sockor, ingen filt, inga kramar räcker, när vintern kommer.
Även heta hjärtan stelnar.
Och salta tårar blir till is.
Minns hur vi vaknade av jämrande jetvrål, när stridsplanen ylade alldeles ovanför vår bädd, hur vi trodde att det var över nu, och jag räknade sekunderna innan bomben, och du kröp så nära att vi smälte samman.
Du gnydde som ett djur, och jag med, och min första instinkt var inte att rädda mig själv utan att trösta dig, i vårt inbillat sista ögonblick.
Vår ömhet kanske inte är hetare än termonukleär vätefusion, eldväggen som rasar och sväljer allt i sin väg, som reducerar kött till askfläck och allt till inget.
Men nog glöder vi.
Hett nog att aldrig frysa tillsammans.
Tillbaka på ön, i vintern, dit jag flytt när staden och världsångesten till slut slagit mig i skärvor, är tallarna plötsligt sådär höga som när jag var liten.
Jag kan svära på det.
Radionyheterna vittnar om det lilla livet, som i somras när jag läste lokaltidningen, som alltid här. I en intervju på Visby flygplats väntar en tant på att familjen ska anlända.
“Planet är några minuter försenat”, frågar reportern som om det gällde världskrig, “påverkar det dina julplaner?”
“Nai, jag brukar ta det lugnt”, svarar tanten.
Hon och resten av ön.
Utanför fönstret skär skogsbrynets barrspjut i skymningen, som hullingar håller de himlen på plats. Det är en spökvärld. Men en som aldrig skrämmer.
Och ån pratar, vildare än någonsin.
Så rädda mig, vintersol, saltvind, sommarminne.
Vagga mig till sömns och gör mig till er egen.
Viska att allt blir bra.
Ljug om ni måste.
Nu när ormbunksskogen från i somras flagnat röd som rost, vittrat, blottande de vassa klintarna där bakom, karga hällar att skära sig på, nötta av årtusenden.
Och stormen som blåser under fullmånen, kastar min skugga lång och skarp likt råa tuschstreck, där jag står under stjärnvalvet och drömmer om att segla där uppe.
Jag doppar ansiktet i vågsvallet för att vinden ska bita mig ända in i märgen.
Det svider ändå in i liv jag inte ens levt, när jag droppar ut över de månvita kalkstenarna, aldrig har jag frusit så, och så skönt det är.
Träden knakar och kröks i stormen, dess vilda barrverk liknar slingrande ormbon, oborstade stripiga hårsvall, som doppade i tjära, jag måste blunda för att inte bli stucken i ögonen av barr och yrande sand.
Överallt annars i världen hade jag varit rädd.
För naturens vrede och allt som gömmer sig i mörkret vid åmynningen, dit månen inte ser, där jag är ensam som jag aldrig förr varit ensam. Men inte är jag rädd här. Jag talar högt till vinden och till vattnet, till stranden och till skogen, berget och ån, nästan skriker, ber dem kasta allt de förmår över mina kinder, blötta av havets saltvatten och mitt eget.
Men så tycks vinden mojna. Tallarna tystna. Havet lugnas. Jag känner naturens ro. Och dess stilla vånda. Dess karga, pinade, vittrade, vassa.
“Jag delar din smärta”, viskar jag i ögonblicket av stillhet, “om du delar min”.
Naken hud badande i UV-ljus, slingrande kroppsmålningar glöder som neon i laserregnet medan rytmen trycker hål i bröstet, när alla slitit av sig kläderna och köttet ångar och ingen längre bryr sig, ringer vi in ännu ett år i spilld champagne och salt svett, jag dansar som i feber och missar toaletten men torkar upp efter mig.
Nya årets första dag är grå.
Upp till oss att måla den gräll.
Så minns jag pojken och ubåten.
Att låtsas och att leka och att skymta det drömda, det som kittlar inuti. Göra allvar och spänning av fantasins virrvarr.
Och nog anar jag något i skuggorna.
Plirande pyrande ögon av eld bland enarna, grå bumlingar som fått liv, mossor som med spindelben tunna som blodkärl som kravlar över grenverken, ohyggliga varelser som väntar på mig inne vid det lilla träsket, något som ingen annan sett förut.
Månen lyser över stigen inåt mörka trollskogen, då jag tar steget in.
När hon slocknar, då molnen blåser hennes sken på flykt, är jag ensam, som jag alltid varit.
Den här världen tillhör inte mig.
Jag tillhör den.
Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 Comments

JEANETTE

Sitter på någon bänk på någon perrong i någon natt och vill resa mig och gå när hon sätter sig bredvid.

Hon luktar. Öl och kropp och gammal stad. För utslagen för att ens hålla ciggen mellan de spruckna läpparna. Mumlar för sig själv, en röst misshandlad av alkohol och tjära och annat, stirrar blint framför sig, som om hela världen var täckt i dimma, som om ingenting fanns framför henne, och kanske gör det inte längre det.

Men jag reser mig inte och går.

För aldrig kan jag blunda mer.

De första orden jag får ur henne spottas fram mellan tänder grå som aska, medan hon torkar salivet med jackärmen. Jag hör inte vad hon säger. Det gör hon knappt själv. Så jag sätter mig närmare. Lutar mig fram och ser henne i ögonen.

Hon andas djupt, söker min blick, letar i himlen och rännstenen, moln och asfalt, hittar den nästan.

“Jag orkar inte mer”.

Kvinnan berättar hon att hon varit hemlös i nitton år. Att hon förlorat allt. Att det är över nu.

“Jag orkar bara inte mer”.

Hon var undersköterska. Lirade boll för Hammarby. Bodde ensam med sin son. Men hennes grannar gillade inte att hon umgicks med invandrare. Så de gick samman för att vräka henne.

Knappast hela sanningen. Men det spelar ingen roll.

Och så blev hon misshandlad. 18 knytnävar mot huvudet. Allt gick sönder. Det var en man i hennes närhet. Hon hade välkomnat honom i sitt hem, låtit honom sova på vardagsrumsgolvet. Sedan slog han, och slog och slog. Anar spåren i ansiktet, ärren, allt det som aldrig riktigt läker, utanpå och inuti.

“Han var galen”, säger hon.

“Han var galen”, säger jag.

“Och de bara tog honom. De tog mitt barn”.

Hon berättar hur socialen aldrig orkat lyssna. Hur de vänder blicken åt andra håll, viftar bort, hon är skräp, hon finns inte.

“Men de kan ju inte bara ta någons barn. Tyckte de att miljön var skadlig? Drack du? Knarkade?”

“De bara tog honom”.

“Men deras jobb är ju att hjälpa människor. Jag kan inte tro att de vill folk illa”.

För första gången lyckas hon spänna sina ögon i mina. De är ögon som gått sönder av sakerna de sett.

“De är onda”.

Sitter tyst ett tag. Tidigare ikväll blev hon utkastad från tunnelbanan när hon skulle åka till Odenplan för att spendera natten på ett härbärge. Vakter hade kommit fram och släpat henne ur vagnen. “Jag fick inte vara där”. Blir gatan i natt igen. Trottoarer, under brofästen, trappuppgångar, skit samma.

Jag hjälper henne in i tvärbanan. Nu sitter hon med mig. Ingen vakt kommer fram.

“Jag orkar inte”, upprepar hon, som ett dödsmantra, de allra sista orden. Hennes nakna ben rödspräckliga av bölder. Folk håller sitt avstånd, sneglar över sina telefoner och byter säte, men det är väl så det är. Hon har tak över huvudet hela vägen till slutstationen. Vilket liv.

“Hur mår han idag, din son?”, frågar jag.

“Han mår dåligt”.

Blicken grumlas på nytt, mörknar och försvinner in i hålorna, bland djupa fåror och veck. Hon får svårt att prata, forma ord, när hon sjunker tillbaka in i sin verklighet, den svarta, den äkta. Hon är 50 men ser ut som 100. Om hon hade haft tårar kvar, hade hon gråtit nu, “de bara tog honom”, hon kramar ölburken så att metallen knakar.

Det är mörkt nu. Och mörkare ska det bli. Utanför fönstret och i hjärtat.

Jag frågar henne om härbärgena. Hur det är där. Hur människorna är där.

Hur livet är där, om det är ett liv alls.

Det är det inte.

“De är så jävla väck i skallen. De är så sjuka. De säger inget. De bara ligger och dör”, mumlar hon.

“Har du några vänner där?”

“Nej”.

Vet inte om jag alls borde ställa följdfrågan. Men jag gör det.

“Har du några vänner alls?”

“Nej”.

Plötsligt skiner något till i hennes blick. Liten glimt, litet ljus, “att bo på härbärget är som att leva med zombies”, ler hon matt. Jag skrattar. Hon också. “Fy fan”, säger jag. Det finns något fint kvar i henne, under all orättvis misshandlad förbittrad hopplös blödande jävla skit.

Det är första gången jag ser henne le.

Inte sista.

Så reser jag mig upp, lyfter hennes trasiga rullator ur tåget och ber henne att följa med. Rullatorn drar åt höger, hjulet har låst sig, dess fasttejpade svarta sopsäck släpande i marken som en missbildad svans.

Hennes cigg är blöt och trubbig. Askan i en lång glödande orm, vittrar och sprids i brisen.

Tar henne till en bankomat och tömmer kontot. För att även om jag inte har råd, har jag råd. Först vägrar hon ta emot sedlarna. Hon förstår inte att de är hennes och att hon inte behöver göra något fult för att förtjäna dem.

“Du är den bästa människan”, säger hon med ögon som plötsligt lyser som ädelstenar i gatlyktornas sken. “Det är jag inte alls”, svarar jag. “Det finns många som bryr sig, jag lovar, de törs bara inte, de är rädda, men de lider med dig”.

Hon har inga ord kvar.

Men jag har ord kvar.

“Jag vet att du är ensam. Men du är aldrig ensam”.

Trycker pengarna i hennes skitiga hand och kramar henne.

“Köp dig en natt i rena lakan. Nya kläder. Ett par helrör sprit. Det spelar ingen jävla roll, bara du får en natt som är din egen”.

Enstaka stjärnor bränner sig igenom molnen ovan hustaken.

Små glödkorn i det stora svarta.

“Hitta mig vid Medborgarplatsen”, ropar hon när jag går, “Jeanette heter jag, du får tillbaka allt, och dubbelt upp”.

“Vi ses, Jeanette vid Medis”.

När du ser de som ligger på gatan. Som rotar i papperskorgar. Som tigger i gathörn. Som sitter på bänkar, ensamma med flaskan. Som drar sina gnisslande vagnar och släpar sina påsar. Som gör huvudkuddar av gamla dagstidningar. Filtar av flyttkartonger. De i trasigt tyg, skor med hål i. Med glansig blick eller ingen blick alls.

Minns då,

att de är jag,

att de är du.

Minns att vi är människor.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

RÅDJURET

Det är ett sådant där ögonblick.

Alldeles innan jag träffar en jag sett på bild, kanske hört, men vars hand jag ännu inte hållit i min.

Då är jag lugn som himlen, brinner hetare än solens plasma. Då är jag en människa och ett urdjur.

För kanske är det något som avgörs då. Skrivs i bark och i moln och ristas i månens bleka sten med varsin tungspets vassare än glas.

Och under natten efteråt, med hjärtat i halsen, fast på ett bra sätt, då jag inte kan sova och inte vill sova för jag vill ju tänka på henne, så jag sätter mig för att skriva sådan här skit.

Det är lustigt hur det blir.

Gång på gång på gång blir.

Måste vara det där jävla leendet.

För du och jag är hundra millivolt i rött kött.

Trassliga minnen i nervgarnet.

Efterglöden från stjärnorna som slocknat.

Det är så vi ska se varandra, om så bara just nu, och ingen vet hur länge just nu är.

På innergården leker tre små tjejer med en pilbåge som de byggt av pinnar och gummisnoddar.

En pojke undrar om han får vara med. Får en sugpropp i pannan. “Sandlådan är vår!”, triumferar de tre, och det är den ikväll.

Heliumballonger seglar i vårbrisen, fastnar i trädens nakna svarta fingrar, någon snyftar i fjärran, kanske en som tappat en ballong.

Solen slickar taken röda, sista dyrbara ögonblick innan natten tar oss.

De tre små tjejerna har sådana där blickar som inte räds att klättra högst upp bland trädgrenarna. Som välkomnar skiten under naglarna. Som kan bryta ett fall. Som är äventyret.

Sådana där blickar som varje barn borde ha.

Efter dygn av vårregn, i en värld av blötlagd jord och slokande blommor kippande efter andan, under tyngden av droppar större än hav, men mindre än tårarna längs våra kinder, när vi sa att vi kanske inte borde träffas igen.

Sniglar på trottoaren, i hundratal, riskerar allt, för ingenting. Några med hus mindre än lilltånaglar och gråa klisterkroppar tunna som blommornas pistiller. Några krossade till grå smet, de vackra kalkskalen i skärvor. Intill ett av liken vakar en överlevare. Undrar om den förstår vad som hänt. Den dröjer sig kvar, gnider sig mot den döde. Tänk att det finns människor som ligger så. Som halshuggs i inbördeskrig medan jag tittar på sniglar.

Ovan spränger kvällssolen hål i åskmolnen så att hela världen brinner.

Elden är rosa och slickar mig så att jag ryser i hela kroppen.

Och så glöder norrskenet plötsligt i tunna strimmor, magnetosfärens accelererade elektroner rusande mot oss i omöjlig hastighet.

Jag står längst ute på piren. Det är vårnatt, det är midvinterkyla.

Två omslingrade silhuetter skrattar i fjärran i mörkret i vattenspegeln. De låter nykära. Jag tycker mig kunna märka sådant.

Här finns min nytändning, gnistan jag saknat, i solens elektromagnetiska strålknippen och jetströmmar, blödande ut i atmosfären, självlysande akvareller på svart duk.

“Att leva är jakten på den perfekta låten för varje ögonblick”, tänker jag när norrskenet flackar och dör, “i soundtracket som spelas inuti ens skalle”.

Kan nästan höra musiken eka över det svarta vattnet.

Barn vet inte att man har fel inuti huvudet om man pratar med en främling på tuben.

Att man inte får titta förbipasserande i ögonen utan att hamna på sluten anstalt.

“Farbrorn luktar kokos!”, utbrister en liten flicka när en äldre herre stryker förbi henne på perrongen, och alla i hela världen önskar att de också kunde utbrista det.

Barn vet inte ett skit.

Det är bra.

Blodfläck på Centralens skitiga golv. Stor och smetig, rinner ner utför trappan ner mot spåren.

Jag läser om hur mänskligheten gräver sin egen grav.

Hur dina barn kommer att dö innan de blir vuxna.

Och inte förtjänar vi bättre.

Slår upp en dagstidning, insändarsidan. Tre av fem rubriker inleds med orden “Du borde”. Övriga två med “Sluta att”.

Allt vi gör är att tillrättavisa varandra, och ingen lyssnar, och varför skulle vi, för vad fan vet du.

Men så får jag ett meddelande från en jag håller kär.

Korta ord, kanske en bild, en röst, som tänder löpeldar från aorta till ven.

Många faller, bittra, i inbillad tro om att göra saker bättre, när allt de gör är att kräkas.

Men ännu finns de som vägrar försuras, som inte blickar ner i mitt gyttjehål, utan stryker med fingertopparna i det daggvåta gräset alldeles intill bråddjupet.

De som anar människor under hud och plagg, som pratar med sparvar och ler åt främlingar, stryker med fingrarna över trädens krumma kroppar av bark, erbjuder sin sittplats när åldringen kliver på.

De som inte bara tittar, utan ser.

Inte bara hör, utan lyssnar.

Jag tittar närmare på blodfläcken.

Den var sweet chili-sås.

Jag mötte min själsfrände, men hon gjorde det inte,

kan man säga, men det är ju bara så jävla fånigt.

Passerar en minnesplats.

Ännu en någon som inte lever mer.

“Saknar dig”, står det på små lappar, “älskade vän, du anar inte hur jag saknar dig”.

Det bräckta vattnet har snart svalt breven med den smetiga tuschen, och de vittrade blomsterknippena, den lilla glasburken med falnade värmeljus, spåren av en kväll då allt förändrades.

Snart nya fotavtryck, ny strandsand att vispa upp, utan spår av det gamla, av det som inte lever mer.

Intill ligger en and och vilar, huvudet böjt inåt kroppen, dess grönskimrande hals dold under bruna, grå, vita vingar.

Och svanungarna som byggt bo i förälderns fjädrar, trygga på vattnet, smått grått dun som är precis där de behöver vara och ingen annanstans.

Tänk, att få guppa så.

Vårsnön hänger stilla i kväll.

Guldkorn fastfrusna i tiden.

Och så stjärnorna, de som ännu inte har namn, annat än som krångliga sifferkombinationer i något kladdigt skrivblock, hos någon som satt uppe en natt och kikade uppåt.

Exalterad som en liten flicka, en liten pojke, som för första gången kryper, går, springer, tappar andan.

För i nyvakna ögon är varje blickfång något nytt, varje vy det största som skett.

Inget kan stoppa oss nu.

Oss nyfikna barn.

Våren är våren först när den doftar. Och natten den 20 april doftar den som den aldrig doftat förr, bara förra året och det dessförinnan.

Av gräset och damm över torr asfalt.

Av alla jag någonsin träffat,

och smakat.

En flicka på bussen, i rosa från topp till tå, skrattar åt någon och pekar.

“Människor kan bli arga om du gör så”, uppmanar en vuxen. “Hur skulle det kännas för dig om någon skrattade så åt dig?”

Den lilla blir fundersam.

“Då får jag ont i bajset”.

“Får du verkligen ont i bajset?”

Flickan ler som bara hon kan le, och alla andra barn som

“Mm. Men det gör inget, för jag har vapen med mig”.

“Det har du inte alls”, svarar dagisfröken och ser barsk ut.

“Nä. Men jag sjunger bä bä vita lamm har du något bajs”.

Svårt att argumentera emot det.

Jag vrider på huvudet och världen blir plötsligt bländande röd. Inte en jävel som tittar på solnedgången från bussfönstret över Skanstullsbron. De like:ar Facebook-bilder på solnedgångar istället. Och ingen ser de tråcklade spretiga molnbankerna ovan kranarna och de urblåsta byggnadsskeletten vid Mårtensdal, knappt jag heller, eftersom jag skriver detta på min telefon.

Alla ska vi brinna

torka och flagna till sand

men i natt ger dig du mig min törst

och släcker den

Kanske är det så enkelt som

att jag ler

när du ler

Plötsligt sitter jag längst bak i en gammal buss. Den skramlande dieselmotorn kräks ofiltrerade avgasmoln i en lång, svart, ringlande svans.

Utanför fönstret rusar det provensalska landskapet förbi. Luberondalens slumrande bergsryggar och rullande kullar, som jag minns dem, men färgerna är fel, de skriker och sticker i violett och spygult, de böljar som i drogruset.

Bredvid mig sitter mormor.

Hon har varit död i många år nu.

Instinktivt tar jag upp kameran, för att dokumentera och spara och samla bevis, innan jag inser att det bara är en dröm.

Fast kanske inte så bara.

Mormor vänder sig mot mig och ler. För jag minns precis hur hon log. Det finns smärta i hennes ögon nu. Så var det nog i verkligheten också, men jag var ung, lekte naken och trillade omkull och plaskade i vattnet, och då märker man inte sådant.

“Jag dog”, säger hon medan hon tar min hand i sina, “för att dimman slutade viska till mig”.

Hemligheten bakom ett bra liv

är att försöka att inte ta livet så allvarligt

och misslyckas med det

En tant på tuben, äldre än jorden, pratar högt om finska människor. “Träffade en finsk gumma som klagade på oss stockholmare, jävla kärring sa jag, hade polisen varit i närheten hade jag anmält henne direkt”.

Jag skakar trött på huvudet och ger henne blicken som dödar saker som lever. Jag har övat på den blicken.

“Kärringen måste varit ett krigsbarn”, fortsätter hon, “och nu är hon här utan att uppskatta vårt land”.

Mitt emot tanten sitter en yngre kvinna, ännu inte gammal nog att ha skitit bort förståndet. “Min mamma är finsk”, säger hon lugnt, “och det har varit svårt för henne”. Tanten tystnar. “Det har varit svårt för mig också när jag växte upp. Det var som om vi skulle skämmas över vårt ursprung”.

När den yngre kvinnan gått stirrar tanten tomt ner i golvet. Hon möter inga fler blickar. Istället mumlar hon tyst för sig själv: “de är ett bra folk, finnarna. Så glada, så vackert språk – och så renliga sedan!”

Hon reser sig upp, just innan jag ska gå av, och predikar sitt nyvunna självförakt: “Annat är det med oss smutsiga stockholmare! Sprider ebola, gör vi!!”

Kväll i tunnelbanan blir till natt i tunnelbanan.

Det är här livet kravlar och kletar när dagen slocknat.

Två bögar ormar sig kring varandra på sätet, får syn på mina rosa kläder och slickar sig om munnen. Tolkar det som en invit och sätter mig vid dem för att snacka lite skit. Vi pratar om färg och form, att bli smiskad med påskris och jag bjuder dem på de sockrade geléhjärtan jag köpt till någon som inte fick dem. “This is where we get off”, säger en av dem när vi närmar oss Slussen. “This is where we all get off, homie”, svarar jag, och får en kyss på kinden.

Jag vandrar vidare inåt natten, ensam vid Skeppsbron där vattnet blänker stilla. Eoner av evolution har tagit oss hit, mig och svalorna ovan, vars drömska sommarsång för 100 000 000 år sedan dånade som hemska stridsrop, då befjädrade urtidsödlor slet varandra i stycken.

Alla förändras vi, vissa snabbare än andra, såvida vi inte är slutna, redan tror oss veta allt värt att veta. Det är det enda sättet att verkligen gro fast.

Jag vill inte gro fast, så jag flaxar med armarna som svalorna, försöker nå dem högt där uppe, men inte lyfter jag, och snart är skyn så mörk att de skira fågelkropparna, vässade pilspetsar svarta som kol, inte längre syns.

Och alla de som hånglar i trappgångarna, som osar sex och tjack, kvinnan som skriker att hon minsann “smällde på den horan” och slår ihop knogarna så att de knakar högt, mannen som lirar skitig sax vid Södermalmstorg, jag ser, hör, luktar, känner alla dessa myllrande svärmande ångande, dessa nattens barn, nattens gamla, för där har vi varit, ibland är vi där än.

Så fäller jag en tår av vodka. Slickar upp den.

Sväljer natten hel.

Vid horisonten, gnista av gryning, stilla eldflarn.

“Vet inte om någon sett mig som du ser mig, med ögon som dina”, skriver jag till henne, “vet inte om någon sett mig som du ser mig, med ögon som dina”, skriver hon till mig, och allt brinner.

Möter ett gäng studenter på Katarinavägen, de är glada för det är deras värld nu.

“Jävligt fet kväll” skriker en av dem till mig, jag skakar hans hand och håller med.

Det är tio år sedan jag gick som dem. Eller satt, på en bänk i Skinnarviken med den jag älskade, fast det hade jag inte sagt till henne riktigt ännu. Jag höll hennes hand medan solen gick upp.

Minns ännu hur fåglarna lät, just den morgonen, för just så låter de nu också, högst uppe på krönet ut mot Stadsgården, medan vattnet glittrar i gult och snart blått.

Dagar gryr, dagar skymmer.

De tär och smeker.

River, sliter och stryker min kind.

Ingen att kyssa, inför morgonrodnaden, men vem fan behöver jag mer än solen och månen.

“Var oändligt rädd om dig”, skriver en kär, som tystnat.

Jag önskar att jag kunde svara henne att jag är det.

Men jag vet inte om jag är det.

För jag hamnar alltid här.

Ger allt, får allt, och så är det över, och så ekar det tomt.

Det är inte att vara rädd om sig.

Men jag vill leva tills jag dör.

Inte bara överleva.

För livet är en dödlig sjukdom.

Och det enda vi någonsin äger.

Vad är vi, om inte berättelser,

vaggvisor och romaner, skräck och lyrik, en dag berättas vi inte mer.

Slutet gott,

våra sidor blivit till sand i öknen.

En troende hävdar att världen är för vacker för att ha skapats av naturens eviga slumpverk.

Jag hävdar att världen är för vacker för att inte ha gjort det.

10 april, 01:46, Östermalmstorg.

En hemlös stoppar mig och ber om ett par spänn. “Har inte ätit idag”, får han fram.

“Inte på hela dagen?”

“Nä, serru. Har bara försökt sova”.

Jag har inte en krona på fickan, men tar ut en hundring.

“Varför sova en så vacker dag”, undrar jag naivt, då solen värmt och strålat, en av årets första varma dagar.

“Säkrare så. Det är på natten som det händer skit”.

Han ger sig av mot 7-Eleven och dygnets första sista måltid.

Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att inte ha ett hem att gå hem till.

Sedan försöker jag inte föreställa mig det mer.

Lägger mig i min säng med vinden susande i ventilationen som enda sällskap.

Låter som ett spöke som jämrar sig illa.

Kanske är det det.

Jag pratar med spöket en stund.

Hon fick med sig min t-shirt sedan sist, det visste jag men jag sa inget, och hon sover i den just nu, det vet jag, och hon är som ingen annan, det vet jag, men jag är rädd för henne också.

Tar färjan över sundet.

Min stad är vattnets stad.

En liten pojke står längst fram i båten och tittar förundrat ner i virvlarna och de vita skumbergen. “Den här båten är otroligt snabb”, säger han bestämt till ingen alls.

Han funderar ett ögonblick, och rättar sig sedan; “nej, den här båten är inte otroligt snabb, men den är otroligt sakta”.

Lätt att säga att något är det finaste av allt,

och mena det varje gång,

för det finaste av allt

är inte alltid samma idag,

som det var igår

Jag klättrar upp på berget intill min lägenhet.

Det är det enda berget i Stockholm. Det är ett väldigt litet berg.

Ser dagen slockna i sitt tunna eldband, radiomaster och spetsiga kyrktorn blir som utslag på den lugna EKG-kurva som är horisonten, borta mot Årstas blanka vatten, mot mina gamla kvarter som alltid kommer att vara mina.

En glömd fågelunge ligger på marken.

Svart, uppsvälld och blind, så svag att den knappt orkar gny när familjen flyger förbi i den mörka skyn. Näbben spänns upp, den nästan viskar, utan ögon och utan hopp.

Snart går solen ner över dig, lilla vän.

Jag vill gå vilse med dig.

I natthimlen, där miljarder år gamla atomer smälts samman i kemiska reaktioner som på blotta ögonblick frigör mer energi än vår sol gör under hela sin livstid, och föder de metaller, gaser och virvlande plasmamoln som för ett ögonblicks ögonblicks ögonblick utgör dig och mig, i natt, och kanske också i morgon.

Du och jag och allt det här, vårt blodiga stjärnkött, är universums stora poesi.

Vi är bokstavligt talat stjärnstoft som kan skriva poesi om stjärnstoft.

Som om vi någonsin skulle behöva mer magi än så.

Och när vi skickar atomerna vidare, för de var aldrig våra, vi lånade dem bara, då blir de till något nytt.

Syrénträd och hallon och bajs, snirkliga rna-strängar i nästa sparv, diktator, revolutionär, nästa blyspets som borras in i nästa kranium i nästa heliga krig, nästa lodjur som lapar dagg ur den blöta morgondimman.

Jag vet att du blöder, alla blöder vi, men lösa inte bort din vackra smärta på att låta den såra dig.

Du är hela universums samvete.

Låt det inte vara förgäves.

För jag vill gå vilse med dig.

Någonstans mellan själ och skugga.

I nyanser utan namn.

Supernovan att kalla vår egen.

Rycks ur mina tankar av en ung kvinna, hon vandrar fram och tillbaka längs perrongen, som jag.

Tittar på allting och på ingenting särskilt, hennes ögon så långt borta, vilse i en dröm.

Hon ler inte med ansiktet, men med något annat.

Vi sätter oss mitt emot varandra, när tåget kommer.

Hon studerar sina fingrar, hennes händer är små, som mina. Naglarna målade i bleka pasteller, huden är torr och lite sprucken.

De är vackra händer.

80 miljoner bakterier delas mellan oss vid en kyss.

80 miljoner anledningar att bli kär.

Farfar läser dikt med skakig hand. På latin, för att han är blyg, säger han, men hans älskade förstår. Aldrig har jag sett henne så rörd, när hon torkar tårarna och ger honom en kyss.

Hör ett ord, “immaculatus”, och förstår att det handlar om det som är obefläckat, perfekt, tidlöst.

“Lent som rådjurets hud”, viskar farfar senare till mig, han är gammal men fortfarande här, gammal men fortfarande kär.

Kungsträdgården, sena april.

Tusentals människor i ett myller under körsbärsträdens blekrosa bladverk.

Söner och döttrar som klänger sig fast vid de vuxnas axlar för att nå upp till de skira blommrna, kanske lukta på dem, om de är den sortens barn som törs erkänna att doften av blommor är något av det vackraste av allt.

Glassar som faller i marken och rinner ut över betongen.

Som varje år varje vår.

Självaste livet, yrvaket och vått och ömmande, kravlar och rinner på nytt ur vinterns grumliga hinna.

Men alla är inte lyckliga här.

Jag ser honom först i ögonvrån, långt där borta, hur han irrar och rycker i byxben, tårar saltare än världshaven.

Rör mig närmare, och hör hans röst, trasig, som att han nästan kräks.

“Var är mamma”, skär genom skratten, de gälla utropen, sorlet, “var är mamma”.

Han är liten. Kanske fem. Och kan inte språket så bra. Han formar och uttalar orden på alldeles egna vis. Han är mörk. Kanske född någon annanstans. Jag vet inte om det är därför ingen av dessa tusentals människor ser honom.

För ett ögonblick väger jag tyst mina alternativ. Om jag pratar med honom blir hans problem mina. Det är jobbigt och jag har inte tid.

Sedan dödar jag de tankarna.

Pojken ramlar nästan ihop av förtvivlan. Alla vänder blicken åt andra håll. Ljusare, gladare, enklare håll. Han är ingens ansvar. Han klarar sig nog.

En fet kärring i pälskrage klappar honom förstrött på huvudet med utsträckt arm, som för att skjuta honom ifrån sig, en oönskad, när han vädjar om hjälp, alldeles innan jag når fram. Jag knuffar till henne med axeln när jag passerar henne, hårt och rått, så att hon nästan ramlar. Jag hoppas att det svider än, din jävel.

När jag till slut ser pojken på nära håll, är det något som brister inuti mig. Hans ångest är inte av denna värld. Just nu, i livet, i världen, har han ingenting alls. Han är fullständigt ensam. Vilse bland tusentals jättar som inte vill veta av honom.

Han är minst i världen.

Det är med tårar i ögonen som jag lägger handen på hans axel.

“Har du tappat bort mamma?”

Hans ögon är skräcken och paniken och allt som är omöjligt.

“Hon skulle ringa pappa, fråga varför han aldrig kommer hit med oss, nu är hon borta”.

Jag sätter mig på huk och pratar lugnt. Tar reda på var han sist såg sin mamma. Vi väntar en stund, “det kommer att bli bra, kompis”, sedan kommer hon, ropar skärrat till honom på ett språk jag inte förstår, men jag förstår ändå.

Aldrig har jag sett en sådan kram. Aldrig ser jag en sådan kram igen.

Jag går vidare.

De tusentals människorna fortsätter att skratta, ta selfies, tappa glassar.

De firar en festival som ska främja trygghet och lekfullhet för unga.

De kallar den barnens dag.

Den finaste människan är den hemlösa lilla farbror som, när jag knackar honom på axeln och överräcker en hundralapp, säger “det kostar mig en kram och en puss att ta emot en sådan”, varpå han ger mig just det.

Kyrkogård på natten, stannar vid gravsten, ljus brinner, alldeles för ung, men vem var inte det.

Intill vaknar ekarna till liv.

I varje fnasig knopp väntar färger.

Och i varje nerv i din hjärna, ett äventyr som sticks och bränner.

Mitt i vemodet, dessa smetiga bläckplumpar över pappret, det som fräter en ihålig, från cellmembran till urgröpta ögonhålor, när jag står naken i kalla regnet för att rensa tankarna (ljuger jag, för jag har aldrig lyckats rensa en enda tanke i mitt liv), får jag plötsligt känslan av att du och jag kan göra världen bättre.

Ibland lyckas jag till och med tro på det.

För det största ögonblicket,

min bästa stund,

är du.

I midsommaren, på besök i mina gamla kvarter, de som en gång var råa och fula och där betongen hade ett eget språk, men som man bara skrattar åt idag, när hipsters smuttar microbrews på bänkarna där tungmissbrukarna brukade hänga, och den fräna kisstrappan skrubbats ren av köpcentrumet ingen önskat sig, omvandlats till barer för folk med pengar. Gammalt piss mot nytt.

Ändå sitter de gamla spåren i. Och ärren.

Det gör de alltid.

I trappan ner mot tunnelbanan ligger en man. Ljus tröja med hål i, fläckar överallt, armar och ben slängda likt en trasdockas över den skrovliga stenen. En stor hund ligger intill honom, livlös. Hans ägodelar utspridda över marken, plastpåsar som leker i kvällsbrisen. Det är inget nytt. Alltid skit här, folk som hänger, halsar billigt vin, skjuter upp, skriker till varandra. Men något är annorlunda ikväll. Mannen ligger ensam. Ser inte ut att andas.

Innan jag når honom, ser jag flera människor skynda förbi. Inte svårt att läsa deras tankar. De stannar till, tvekar, väger alternativ, gör enkla val. Som på den där barnens dag, med den lilla pojken som grät. De tittar men ser inte. De tar in men känner inte.

Jag skyndar fram, trycker fingrarna mot hans hals, känner ingen puls, utöver den i mitt eget bröst. Saliv i en seg sträng från mun till betong, eller om det är något annat, det är svårt att säga. 112, pratar med växeln, hänvisas till polisen innan jag hunnit redogöra färdigt. De håller med mig om att jag borde kopplats till sjukvården istället, men någon ambulans kommer inte på tal. Är ju bara en trasig narkoman, antar jag. “Vi skickar en polisbil i alla fall”.

Mannens hund börjar gny, först i sömnen, sedan plötsligt klarvaken. Den är stor som en björn men tycks mindre än en kattunge. Pälsen är rufsig, ögonen flackar oroligt. Jag är rädd för stora hundar, och vet att jag aldrig ska röra okända stora hundar, men ändå rör jag den okända stora hunden, jag klappar den och säger att allt blir bra, och den gnyr och gnäller, men andas allt lugnare.

När jag sitter där, vågar människor plötsligt närma sig, vill hjälpa till utan att behöva hjälpa till. “Är det okej att jag går, jag måste hämta upp min dotter”, säger en ung mamma, som om jag styr här nu, bara för att jag inte skulle förlåta mig själv om jag lämnade en sargad människa för döden. “Har du ringt någon”, frågar tre förbipasserande i rad, medan jag fortfarande håller telefonen pressad mot örat. “Ja, det har jag”, svarar jag.

Jag skakar om mannen, smäller handflatan över kinden, och så plötsligt hör jag ett andetag, svagt och rossligt, men tydligt.

Lättnad.

En bit bort står ett gäng unga killar. De har stått där hela tiden. Testosteron som högljutt spottas ut över gatan och ekar mellan husväggarna, som om det rinner ut med trottoaren, mot gatubrunnen, syrligt och obehagligt, språk jag inte förstår. Sådant som spär på de fördomar man gärna låtsas att man inte har. Plötsligt går de mot mig, där jag sitter. De rör sig på det där viset som gör att man spänner knogarna så hårt i fickan att huden nästan spricker. Varken jag eller den döende mannen har tid för det här.

Men av alla som passerat, alla som tittat, men vänt bort blicken, höjt volymen, är dessa unga killar de enda som faktiskt bryr sig.

De hjälper mig att lägga mannen på sidan, kollar så att han inte svalt sin tunga. Vi skakar hand och kallar varandra för bröder. Och mannen vaknar till. Hans ögon fokuserar på ingenting någonsin, han saknar flera tänder, han är kanske fem år äldre än jag men känns som hundrafem. Jag ruskar om honom, pratar högt om allt och inget för att hindra honom från att somna in. Han svarar med enstaka ord, spott, eller värre. För utmattad för att ens torka dreglet över hakan.

“Hur fan är läget?”, frågar jag.

“Bra”.

“Inte riktigt, va?”

“Nej.”

Han är en hård jävel. Skitig, trubbig, tung. Den typ av människa man betingats att hålla avstånd till. Inte ha att göra med. Byta trottoar, skynda på stegen. Men jag ser, i hans grumliga blick, något fint, jag ser ett offer och någon som är ledsen, som inte vill någon illa, som älskar sin hund och som skulle gråta om han bara visste hur.

“Hård dag, alltså. Vad har du tagit, min vän?”, frågar jag, lägger handen om hans axel för att stötta upp hans protesterande kropp.

“Inget.”

“Vad har du tagit?”

“En tjej körde sprutan i benet på mig. Starkare skit än jag brukar ta. Många milligram.”

“Heroin. Okej. Det är ingen fara, fortsätt snacka med mig bara.”

Jag skakar om honom då och då. Så våldsamt som krävs.

Får reda på att han bor långt bort. Att han jobbar på SFI på Hornsgatan. Att han bara skulle hänga med polarna. En midsommar som alla andra.

“Det är lugnt. Jag mår bra.”

“Jag har ringt polisen för du låg död i trappan. Du har en fin hund här som bryr sig om dig och är orolig för dig. Inte fan säger du att du mår bra.”

“Nej.”

Hans ord försvinner och blir till nya, som ingen människa uttalat tidigare.

Han är inte riktigt här.

Vet inte var han är.

Det är lätt att döma, lätt att avfärda. “Jag hamnar aldrig där”. “De får skylla sig själv”. Men så tittar jag upp för ett ögonblick, bortåt biblioteket längre ner på gatan, och minns. Där stod en gång en byggnadsställning. Bakom den, där ingen såg och ingen hörde, stod jag med påsar med papperstussar och amfetamin, klämde ihop egna små paket att sänka med spriten. Bomber, kallas dem. Och ännu en liten bit längre bort, fickan full av röda piller med vitt pulver, omärkt syntetisk kemi farligare än döden. Jag var gränslös, jag också, vid dessa trappor och bänkar, i pissoaren alldeles där borta, som ännu stinker av ammoniak. För att glömma, för att bli något annat, men det blev jag aldrig. Det var sju år sedan. Jag kunde slutat var som helst. Det kunde du också.

Mannen klarade sig, den kvällen i midsommaren, inför en ny dag, en ny början, eller kanske slutet.

När jag ser honom vingla bortåt tunnelbanan, med blodet fullt av dimma och trogna hunden i koppel, tänker jag att det kunde varit min vän, min pappa, min bror. Att det kunde varit vi som låg där.

Vem stannar hos oss?

Kan fråga sig

vad dina retweets

likes

page views

siffror på kontot

betyder

när haven stiger och himlen brinner

när hjärta blir ärta

och vi är slut.

Vem är minst rasist, vem är mest feminist, det ska vi tävla i, viktigare än allt.

När människor inte lyssnar för att förstå, utan för att säga emot. I tiden då comebacken är viktigare än åsikten, det blodröda bläcket viktigare än orden det stavar.

Finns många strider att utkämpa.

Många knogar att slå i väggen.

Kvinnorätt, transrätt, invandrarrätt, marscher mot rasism, fascism, extremism, fanatism, fundamentalism.

Mot att låta förnuft råda istället för gamla sagor.

I sanningens namn, det som tål granskning, som törs förändras.

Men mod är att ta av sig slöjan i Iran. Inte att twittra “död åt alla män”.

Det finns vissa som slåss på riktigt. Och vissa som bara slåss.

Ändå spelar inget någon roll när vi en dag står utan ett hem.

Stekta, dränkta, kvävda, av rymdens ensamhet.

Det är ditt fel och mitt.

Tar en drink, för om det är så här det slutar för oss, är det åtminstone ett snyggt slut.

Så svårt är det, att fly undan människodjurets sjuka onda, hennes vanföreställningar om syfte, mening, om att jag är bättre än du, vi bättre än er, om att vi är landet vi fötts i, osynliga skiljelinjer i jorden som avgör att här är rätt, här är fel, om att ord kan vara heliga, liksom streck på ett papper.

Orden jag följer är inte heliga:

de är bara ord.

Även ute i skärgården, längs grusvägar, förbi ängar där hingstar spränger fram över grästuvorna och de små lammen nyfiket viftar på öronen, ekar dånen och smattrandet av handgranater och AK5-eld i fjärran, skärande diskant som minner om konflikt, om död. “Livsfarligt”, varnar skyltarna vid skogsbrynet. “Skarp ammunition”, jag nästan känner de skållade tomhylsorna studsa mot pannan, “på egen risk”. De som lever här, från rådjuren gömda i grönskan och åkersorkarna som ilar över vägen till snäckorna som delar slem i väggrenen och havsörnen som seglar högt där uppe mot det molnfria blåa, har vant sig vid dessa ljud. Det är så livet är. Det är natur nu.

Så rullar eldgivningen och det brända krutet ut över den stilla fjärden, blir till salta krusningar, till nästa ö och nästa, en påminnelse om att det inte bara är blomsterknoppar och trädskott som gror i denna mylla, utan bly.

Men så blottas skelettet av ett övergivet pansarfordon vid vägkanten. Ett krigsfossil, bortsliten skyddsplåt där rosten flagnar i brandgult, vass som nålar, som konflikter ofta är. Larvbanden ligger uppfläkta över marken. Vad som en gång varit polerat och blankt har oxiderats rött och dött. Det myllrande levande återtar sin mark, sitt hem, pressar nakna gröna stjälkar genom grova skotthål.

En skönhet däri, att vi ändå aldrig har en chans mot naturen, vår livmoder, misshandlad och evig.

En dag blir vi bark och kåda, du och jag.

Kletiga, söta, heta i sommarsol.

Havets dyningar andas, som en bröstkorg höjs de och sänks, likaså de små knoppar av vide som darrar i vårvinden.

Önskar att jag sov här med dig. Mot något nytt, ett äventyr, något vackert, i ett tåg i natten, vid svarta vatten, där vi bara har varandra och skiter i hur länge vi bara har varandra.

Kärlek är när det gör ont att säga hejdå.

“Det var blåsigt, men träden är alltid fina”, skriver någon till mig, och har plötsligt hela livet i en fras.

“Det är något jag funderat på att göra när jag är död”, skriver hon också, i färgglada byxor och rufsigt hår, ett litet troll med styrka nog att pulvrisera berg.

Människor som söker skydd undan det kylda regnet, springer över broarna likt svarta pappersfigurer mot solen, en falnande guldkula i vattnet, medan regnbågens prisma ramar in världen i rött till violett.

I himlen hänger snart min äldsta vän som i osynlig tråd.

Hon är tunnare än en nagel.

Bakom vassa svarta molnstråk tycks hon bruten itu,

månen min

Vi är den perfekta symmetrin, ögonblicket då man går exakt lika fort som tunnelbanan åker på spåret intill. Och vi är att hoppa framför den. Och de skitiga råttor som smiter mellan rälsen just innan tåget kommer, vid Gullmarsplan en tidig morgon.

Vi är fingrarna som kilas fast i varandra, och tungorna, och allt det som fastnar under naglar och mellan ben.

Jag måste tvätta mina lakan.

Vid brofästet, en värld av tält.

De eldar en kväll när jag åker förbi, värmer något att äta. Tvättlinor kors och tvärs, färggranna jättekjolar på tork, ett underjordiskt samhälle ovan jord.

Dagen därpå är allt borta. En ensam städare plockar förstrött bland bråten.

En liten flicka vänder sig glatt mot sin mamma. “De har flyttat nu”, säger hon och ler.

“De är avhysta”.

“Nej, de har bara flyttat”, fortsätter dottern, men hejdar sig; “vad betyder avhysta?”

“Det är när polisen kommer och säger åt dem att de inte får bo där mer”.

Den lilla flickan lägger huvudet i sina händer, ögonen smalnar av. Hon riktigt tänker, så att det syns, så som bara barn kan göra. Inga mer leenden.

“Men kan de inte bo med oss då?”

Mamman flinar åt något håll som inte finns och klappar sin dotter på det blonda lilla huvudet, “nej gumman, de hittar något nytt, det är så här de gör”, hon ser henne inte i ögonen, plingande sms är roligare, “det är så här de är”.

Ingen vill se tiggare i varje gathörn.

Du vill inte det. Jag vill inte det.

Det är tragiskt och svårt. Svider djupt i hjärtat. Och än värre när det inte längre svider lika djupt, när det normaliserats, och man knappt längre reagerar, när det ska vara så, och är så.

Alla vet vi att ett par lösa enkronor i någon nött pappmugg inte löser några större problem. Att det är ohållbart och uselt att människor reser hit från fattiga länder för att livnära sig på våra växelmynt. Vi kan alla enas om det. Men så måste vi tänka ett steg längre.

Fnys åt de korrumperade stater som spottar sina egna i ansiktet, var arg och frustrerad, men skäms, du som gör dessa individer till mål för den ilskan, dessa utfattiga, nakna, som inte sett någon annan utväg än att lämna alla de älskar, trasiga familjer hundratals mil bort, för att ge dem mat i magen och en bädd att sova i. Det finns ingen lathet här. Tvärtom. Det handlar inte om att sko sig på andras bekostnad. Det handlar om rå desperation. Om sista utvägar. “Men de har mobiltelefoner och är organiserade”. Naturligtvis är de organiserade. Naturligtvis håller de ihop, i ett främmande land, samordnar boende ihop, bygger tältbyar ihop, blir avhysta ihop, bespottade ihop. Och nog finns det män som barskt kliver in och “beskattar” deras enkronor, som hyr ut gathörn som om de ägde vår stad, det har jag själv sett. De jävlarna förtjänar allt vårt agg. Men inte de som sitter under skitiga filtar utanför matbutiken, som spelar ostämda fioler i tunnelbanan, som hyser egna känslor, tankar, som har namn, som ler när vi tittar dem i ögonen, ser att de finns. För det är inget glamoröst liv, att dela på en påse grillchips och en bunke kall potatissallad en sen kväll nere i Östermalmstorgs tunnelbana. Jag ser det ofta, det också. Hör dem prata, förstår inte orden, men man förstår ju ändå.

Du behöver inte ge dem dina pengar.

Men var inte elak.

Tänk inte elakt.

Det är lätt att döma och fördöma. Lättare än att känna empati, sägs det, men sådant prat har jag aldrig förstått mig på, för nog måste väl omtanken ligga oss människor närmare hjärtat än avsmaken?

Ingen vill se tiggare i varje gathörn.

Allra minst tiggarna själva.

“Det är så här de är”, säger mamman till sin dotter när vi lämnar brofästet bakom oss, för mamman vet minsann, mamman har sett att de har mobiltelefoner och läst om kriminella ligor, mamman vet minsann.

Den lilla flickan säger inget mer men hennes ögon gör det:

“De är ju också människor”.

“En sjuttonårig flicka är död. Du kan inte vifta bort det! Ingen kan!”

13 juni, Uppsala, utanför kebabhak. Kvinnan har mer etanol än blod i blodet. En man leder bort henne, också full, men med ett uns vett kvar i ådrorna: “de har väl inget med det att göra, fattar du väl”.

Hennes vrål ekar ut över den tomma parkeringsplatsen: “de kommer inte undan med det här, mördaren var invandrare, svartskalle, precis som de!”

I entrén till kebabhaket står en ung man med mörk hy och kolsvart hår. Han stirrar apatiskt framför sig, innan han stänger dörren och går tillbaka in.

Inte första gången, för honom.

Inte sista.

Molnen hopar sig, smälter samman i en svart gröt bortanför tallarna.

Mörkret sväljer.

Inget spottas ut.

Jag vill dricka din själ, och andra delar av dig, dricka dig och ge dig något fint.

“Vad gott du smakar”, säger hon när jag kysser henne, det är spriten över mina läppar, men jag tar det.

För hon känner mitt nattliga jag.

Det vars skosulor klibbar mot den svettiga asfalten, en natt i tidiga juli.

Det som stannar och lyssnar när två snubbar tjafsar i en gränd, “du måste ju säga vad du tänker och känner, idiot”, för att sedan kyssa varandra så hett att gatlyktorna flackar och månen fladdrar i skyn.

Det som tänker att om universum expanderar, i alla möjliga riktningar och alla omöjliga, måste vi ju göra detsamma, vi två.

När jag slutligen står där uppe på berget, ännu en kväll, skymtar de där gamla kvarteren i fjärran som alltid kommer att vara mina gamla kvarter i fjärran, hör jag plötsligt hur det prasslar i buskagen bakom mig.

Där står ett rådjur, ungt, ögon stora som rymden och svartare än de djupa kärren i skogen nedanför. Det står alldeles stilla, som om tiden inuti dess kropp stannat. Pälsen glöder i kvällssolen, en dräkt av eld, blixtrar som napalm när ljuset bryts och skingras av dess blänkande hår.

Det är ett vackert djur.

“Immaculatus”, som farfar hade sagt.

Jag är ett fulare djur.

Men i ett ögonblick står vi enade, blickar ut över vår värld, från Sjöstadens spegelvatten till tullarna i fjärran, från stadskärnans grå betongklossar till reservatets trollskog, innan hon vänder sig om och skuttar vidare.

Jag får känslan av att vi båda vet att vi redan går mot mörkare tider, i år igen, att midsommaren kom och gick i regn.

Men ännu värmer solen.

Dess röda spektrum målar mitt gamla hjärta ungt.

Kan önska att jag aldrig hade träffat dig.

Men då hade jag ju aldrig träffat dig.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 Comments

INGA SAGOR

Alla är vi odödliga.

Sedan dör vi.

Människodjur sitter och ligger och famlar och trevar och rinner utanför barerna vid Skeppsbron.

Brudar grinar och sliter i jackärmar, snubbar fipplar med tändare, skruvar på dem och synar dem noga och eldar dalande snöflingor, gör allt förutom att lyssna, för det är så de är.

“Du förtjänar bättre”, vill jag säga till de som står med sminket i blöta stråk, svarta som himlen ovan oss, torkad tjära mot vinterblek hy, men det får de allt inse på egen hand.

I våta stadsnatten intet nytt.

Snackar med en konstnär i Hornstull.

Han kränger lotter för att få råd med öl, ett träsnitt är första och enda pris, skrovlig gubbe i eka mot övermättad aftonhimmel.

“Skulle bli folkligt, men blev surrealistiskt” säger han.

Så kan det gå.

Stödköper ett gäng lotter med ena handen, håller en dyngrak jätte på avstånd med andra. Är ju Hornstull, trots allt.

“Nu får du för fan lugna dig”, påpekar jag, när jätten vänskapligt smäller till min axel med knytnäven så att det ilar ända in i benmärgen.

“JA E LITE FULL” dånar han så att hela Södermalm hör.

“Verkligen?”, säger jag och drar min sista nitlott.

Lika bra det.

Vad fan gör man med ett träsnitt på en gubbe i eka.

En kyss så nära att jag kan smaka den.

Elektricitet i luften, sprakande nog att få gatlyktorna ovan oss, där i regnet, att flacka vilt.

Biter mig i läppen när hon går.

Skinnjackan är genomblöt, men vad gör väl det.

Jag ser henne aldrig igen.

Passerar ett gäng missbrukare i Tanto.

“Alltså, det här beroendet, det är djävulen, min vän”, snörvlar en av dem, med ögonen vända rakt in i skallen, vitor rödare än blod, medan han skälvande och spastiskt förbereder nästa hit.

Det är kallt idag.

För vissa tycks det kallt året om.

Det är natten innan jag reser.

Ska långt bort.

En giftsnok ringlar i bröstet.

Grinar utan ljud.

Jag saknar henne, tror jag.

När hon ville vara nära.

När hon var kär och berättade det för mig.

Nu är jag ensam i mitt rum, väggar jag känner som mina egna händer, taket som störtar, golvet som kokar som lava.

Jag vet att det går över.

Att hjärtat koagulerar.

Men jag blundar och ser henne,

som jag sett de innan henne,

och kan inte förstå hur jag skulle se någon annan än henne,

men så ser jag snart någon annan än henne.

Gryningen på 11 882 meters höjd är ett ensamt band av rött mot en blå fond djupare än havet.

Jag kan inte sova.

Jag kan aldrig sova.

Men nog drömmer jag, om handen i min.

Solen här uppe är vit som gnistrande snö. Ingen plats för tårar – annat än de stjärnfusionen bränner fram bakom tunga ögonlock.

Långt där nere löper lätta molnstråk. Horisonten är smält glass, sådär efter att man vispat i den med sked.

Jag är stark.

Jag är ensam.

Tokyo känns annorlunda denna gång.

Men det är jag som är annorlunda denna gång.

Virad i precis ett och ett halvt varv kring halsen värmer halsduken hon stickat mig, en liten skärva av henne med mig i stora världen, maskor i vitt, svart och blekt rosa som minner om allt det som inte räckte, men som jag aldrig glömmer.

Jag kan inte förstå att jag är här. Men så är jag också alltid någon annanstans.

Ofta är jag med henne, men det har jag nog aldrig riktigt varit.

Somnar sittande. Somnar vid varje ord jag skriver i blöt tusch i mitt anteckningsblock.  Utanför fönstret ringlar billyktorna som rödvita lysmaskar långt där nere. Somnar sittande. Men det är ingen tid att sova.

Kvällsrodnaden filtreras genom persiennerna i ett gyllene dis. Skyskraporna i glas och sten och metall i fjärran glöder, pilspetsar doppade i lava.

Så förlös mig, Tokyo, naken och blodig, sparkande, skrikande, slit av mig min hud.

Shinjuku, sent.

Vilse i gränsland, mellan glittrande glasfasader och templens torii-portar av grovt, rött trä, mellan breda huvudgator och svettiga red light-gränder, miljoner svärmande människor och absolut ingen alls, mellan då och imorgon.

Hemliga stigar som plötsligt öppnar upp sig i innergårdar, där människor ber i tystnad vid nötta shinto-helgedomar, och spröda kvistar vajar i nattbrisen, vita som smulig krita, spensliga som kalkade blodådror, likt döda fingrar sträcker de sig efter mig, men når mig inte, inte i natt.

Kille försöker sälja mig tjejer.

Som överallt i världen.

“Het klubb, het pussy”, börjar han, följer efter mig trots att jag ber honom dra åt helvete. “Du får ta på dem precis som du vill”.

Jag ignorerar honom, men han har fått vittring, han ser en kåt gaijin som bara behöver lite övertalning.

“6 000 yen och du kan knulla dem, gör vad du vill, de ställer upp på allt”. Det är yakuza-territorium, men jag blir så arg. Stannar upp, slår bort hans hand från min axel, “jag köper inte människor, sluta sälj människor, piece of shit”, puttar bort honom, lämnar platsen.

Hamnar nere i en källarbar, ingen skylt, bara en smal trappa rakt ner i ett grått bostadshus snåriga innanmäte, som alla bra ställen här. Inte min musik, öl som smakar blod, den sämsta whisky sour jag druckit i mitt liv. Men det spelar ingen roll längre. Inget spelar någon roll längre. Det finns ingenstans jag hellre skulle vara.

Cigarrettröken ringlar framför isblå neonljus, tar in en gin & tonic, ännu en. Pratar med en polack som livnärt sig på att smuggla cigg över ukrainska gränsen. Han lär mig allt han kan. Var på kroppen man ska tejpa paketen, över mage och lår, “lägg en dollar i passet, annars är du fucked”.

Varje gränd, varje gata, varje dörr, varje slingrande snårigt nystan av elledningar, varje hål i varje vägg, något nytt.

Trillar in på ett sushihak, det ser ut som skit, en grotesk japansk reklamfilm med kalla lysrör och grällt målade väggar, omöjligt att inte älska.

Mitt i lokalen, omgärdad av intrikata små rullband, vinglar kocken, äldre än hela världen, petar ihop strimlad fatty tuna saftigare än rinnande vatten.

En lokal alkis sitter mitt emot. Hans blick slokar och hänger sladdrigt, ögonhålor djupare än döden, pannans veck djupare ändå.

Han ser ut som världens snällaste.

Så går dagarna.

Så går nätterna.

Utanpå är jag stram och enkel.

Inuti rasar krig.

Brinner och bränner, kratrar djupare än Stilla Havet, krön högre än snöklädda Fuji.

Men vissa stunder driver den där skiten på flykt. Aldrig utrotade, men för ett ögonblick glömda, förpassad till mörka vrår och förmak i hjärna och hjärta.

Som när man sväljer bitter goya och elak sake inne på en hemlig källarrestaurang, där det skrålas och skålas vilt och en ung kvinna sjunger traditionell Okinawa-sång medan hennes vän smäller igång sin taikotrumma så att väggarna skälver.

Då skälver ju jag också.

Det är så det fungerar.

Och saknaden i att inte få visa detta, allt detta, för den jag älskar, tynar äntligen bort, för detta är min upplevelse, och bara min.

När rösten är paj av all skit man svalt och all skit man valt, och varje mening blir som slutrepliken i den bästa film man aldrig sett, och man önskar att man kunde stanna kvar där, då kommer verkligheten ikapp, för det gör den ju.

Somnar på en varm toalettsits djupt inne i jättelika Makuhari Messe.

Livet med byxorna nere.

Roppongis neon blöder ut över fönsterglaset, målar dansande figurer av färg i imman.

Det droppar och lever.

Utanför rinner en konturlös formlös värld där ädelgaser virvlar och utsmetade silhuetter gömmer sig under genomskinliga paraplyer.

Irrar ensam med elak techno i öronen. Detta är att leva i en 808 kick. Sparkar hål i ens hjärna exakt 2.4 gånger per sekund.

Musik låter aldrig så bra som i Tokyo, med slitna klackar mot regnvåt asfalt, där ingen och ingenting vilar och hundratals tusentals människor böljar som en enda stor organism, skugglika gestalter mot allt det som bländar.

Beaten i perfekt synk med neonets ljuspulsar, och tjäran som bubblar inuti, den som formar mig.

Kanske är det såhär det ska kännas, tänker jag, för inte fan känns det ju på något annat sätt.

JR Line, Tokyos tunnelbana.

En ler en tjej mot mig under munskyddet.

Det syns, för munnen är inte det enda som ler i ett ansikte.

Jag säger hej.

När jag ska av, Shinjuku, går hon försiktigt fram till mig och börjar peta på min mössa. Jag ler nyfiket och sitter lydigt kvar. Hon gestikulerar och försöker förklara.

Till slut får hon tag på en lös tråd. Jag skrattar och bugar djupt. När jag kliver ut ur dörren vinkar jag hejdå.

Ett annan liv här. Annan verklighet. Annat allt.

Men fina människor finns överallt.

Saknade henne första natten. Och andra. Sedan saknade jag henne inte mer.

Denna verklighet är en annan verklighet.

Det gamla jaget famlar och trevar i natten i Kabuchiko-neonet, i pachinkohallarnas ogenomträngliga väggar av cigarrettrök, i myllret i dånet, sedan finns det inte mer.

Träffar ett par från Nederländerna, här på semester.

Får reda på att killen ska dumpa tjejen så fort resan är över.

“Welcome to life”, mumlar jag med munnen full av stans bästa miso-ramen, för så är det ju och inte en jävel kommer undan.

En gång per år, någonstans i världen, ser jag mitt livs kärlek försvinna i en inglasad hotellhiss.

Förra året i Köln, röd klänning och långt hår svart som gnistrande kol.

I år i Tokyo, kort hår, skarp profil, nyfikna ögon som söker längs tak, golv och väggar som ett yrvaket djur.

Sista natten, två dagar innan julafton, och Japan känns som ljummen sensommar.

Bland tjutande tågvisslor, reklamjinglar och bilar på tomgång, från stadskärna till stadskärna till fots och i taxi, badande i flämtande argon och xenon och krypton, med smetiga julsånger på repeat i lobbyn och höghusens radiomaster blinkande rött och vitt i fjärran, bredaxlade inkastare som rycker och hallickar som förgäves suktar med blött sex och “small nipples, guaranteed”, i den sortens puls som bara inte finns någon annanstans, med allt det goda och det onda, finns också en slags trygghet, ett slags lugn.

Jag tittar upp mot hundratals meter av glas, blankpolerade fasader som når högre än himlen, och inser att det alltid finns ett tempel rotat i gamla jordar intill, i ett land som rycker upp sina rötter och har dem kvar.

Sista natten är jag lugn.

Jag vet inte om jag är glad.

Och aldrig utan saknad.

Men jag är lugn.

På vägen mot flygplatsen inbillar jag mig att det doftar lavendel.

Det gör det inte.

Känns som att jag sett världen men jag har inte sett ett skit.

Smakar fitta i munnen.

Där vill jag stanna.

När jag reser från Tokyo ännu en gång, minns jag förra gången, för så många år sedan.

Vem jag var då.

Vad jag var då.

Tycker mig se den människan speglad i Narita-expressens fönsterglas. Men jag ser äldre ut idag. Mörkare under ögonen.

Förstädernas oändliga plåttak glöder i förmiddagssolen, antenner och elledningar liknar snåriga spindelnät, men spindeln har flytt sitt hem.

Hinner skymta de hemlösa vid brofästet, missade att plåta dem förra gången, för hundra år sedan, lovade mig själv att minnas det nästa gång, missade det nu också.

Döda fält, gulnat gräs där det förut grönskade, jättelika elkraftverk i järn i plåt i stål i ingenstans, enstaka skogsdungar där helgedomar anas mellan löven.

Nog hoppades jag nå längre, på den tid som gått.

Men det är åtminstone nya sår i hjärtat.

Färska ärr över de gamla.

Något att växa i.

“Reser hem med en ekande själ”, skrev jag för länge sedan, om min första resa hit. “Blundar, för att se in i mig själv”, skrev jag sedan, som det sista kapitlets sista ord; ”där syns inget, men det hörs”.

Denna gång hörs det inget.

Inga ekon i bröstets glupska hål.

Det är tomt.

Men själen sitter där den jäveln ska.

Du och jag är en sådan där doft i vinden, som minner om något större, söt och frän.

Vår tid, en skugga som löper utmed marken.

Så skriver jag, på hotellrummet i Helsingfors, kvällen den 23 december.

Att resa påminner om att det ovan allt grått i världen alltid döljs en klar himmel.

Och himlens lugn är hennes.

Hon blöder ut i atmosfären ovan Östersjön, en rofylld stilla utgjutelse, grå som bly, som skuggan hos snö.

För kanske är det de små sakerna som blir de stora sakerna.

Som snöflingorna, tillbaka i Stockholm natten till den 27 december, de vars skuggprickar yr och dansar över orörda snötäcken.

Ingen är ute och vandrar vid den här tiden, i den här kylan, förutom jag, tänker jag.

Men så upptäcker jag små nätta spår bredvid mina, långa vindlande vinglande rader av dem, och alldeles där borta skymtar jag en familj kaniner, som gräver efter något att äta under snön.

“Ibland kan vi väl bara låtsas att jag var först i världen att känna som jag gör just nu”, skriver en vän jag håller kär.

“Vilken sekund som helst är jag och vi vem som helst”, skriver en annan, som jag tappade för länge sedan.

I mörkret har vi inte ens våra skuggor kvar.

De lämnar oss, och ensamma växer vi.

Det har varit ett svårt år.

Svart sötma som klibbar. Likt spillolja över havsfågelns vita fjäderskrud.

Och så fina stunder, under lakan, i världen, våta nätter och första kyssar.

I Berlins ljumma vårnatt, kvällsdiset i provensalska bergsbyar, Gotlands blodiga gryning och skymningen bortom Shibuyas spretiga skyline, i skogen och i vinden och i haven, och i henne som jag kallat mitt hem.

Människor jag vill ta med mig.

Människor jag förlorat.

Ett svårt år.

Men vilket år är inte det.

Och aldrig har jag vuxit så.

I ömhet, i salt.

Det vackra i att våga hoppa, smärtan i att våga landa.

I att dela något vackert.

Och sakna det efteråt.

Vaknar och öppnar ögonen långsamt, så att monstren hinner gömma sig innan jag ser dem.

“Jag kommer att bli en gammal gubbe som får barn att inte vilja bli gamla”, ler jag i min ensamhet.

Utanför smattrar iskornen i tjock hagelrök, mellan Hornstull och fjärran.

Inuti har tårarna stelnat inuti sina kanaler.

De har blivit till torr is.

Och småfåglarna i nakna buskar i femton minus, andedräkten blir lätta moln och fingrarna värker, hål i vantens tyg, men här vilar skönheten som aldrig sviker, i de sista solstrålarna mellan frostklädda kvistar, i sparvens sång.

En skata landar på broräcket där jag går hemåt i gryningen.

Lätt att tro att dess fjädrar är svarta och vita, men i morgonsolen skimrar de i blått och grönt.

Våra blickar möts.

Dess ögon är svarta som mina.

Vi ska leva hårt

vi ska döda döden

kan man säga när man är ung

och sedan blir man vuxen

och säger andra saker

Verkligheten är vacker, den också.

Men inte som drömmen.

Inga sagor längre.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

SOM TJÄRA

Vet att det är på riktigt när det första jag tänker i duschen är att jag inte vill tvätta bort henne.

Vandrar i natten den sista augusti, luften ännu kvav av sommar. Ensam mitt i gatan, för det är min gata, låtsas jag, och har inte fel.

Inte ett ljud, inte ens vinden talar, inte ens den ljumma brisen, när jag plötsligt stannar tvärt. Något är alldeles bakom mig. Vänder mig om, redo för allt och mer.

Jag stirrar rakt in i rådjurets stora, mörka ögon.

Som såna där myrar i skogar där man inte ser bottnen.

Med två små kid nosande alldeles kring bakbenen lägger hon huvudet på sned, viftar med örat, inte ett ljud trots hårda klövar mot gammal asfalt.

De små nosar lekfullt på varandra, möter min blick och trippar vidare in i natten, på äventyr längs gator som inte är mina längre, utan våra.

Man kan inte rädda någon.

Kan bara älska den.

“Måste du spela hela tiden?”, vädjar sonen och klättrar i räcken och handtag.

Förgäves försöker han nå sin pappa.

“Mm, jag har nästan 400 poäng”, mumlar den vuxne.

“Jag fick över 200 poäng när jag spelade igår”, försöker sonen.

“Ja men det var väl bra”.

Inte för en sekund sliter pappan blicken från sin spräckta skärm.

I barnvagnen intill slumrar lillebror. Hans första ordet i livet: “AJPÄD”.

“Du ska få spela på den snart”, lugnar pappa när den lille gallskriker “AJPÄD” så att hela vagnen rister, “ska bara slå rekordet först”.

På sätet intill vilar ännu en av alla dessa bortglömda kvarglömda.

Han korkar upp rödvinet. En billig jävel. Lätt att urskilja även om man inte känner till rödvin särskilt väl.

Djupa, mörka rynkor och fåror har stelnat längs kinden. Det ser ut som om han gråter, men det gör det nog alltid.

Han sitter lutad mot fönstret. Två människor bredvid. De vänder sig instinktivt bort och gör annat. Jag förstår dem. Det är så man gör. “De får skylla sig själva”, tänker man. “Skaffa ett jävla jobb”, tänker man. Man tänker mycket.

En station kvar innan jag ska av.

Och så plötsligt får jag nog. Av att blunda och tiga.

Vi alla delar hem med varandra. Vi är alla familj. Då måste vi se varandra och höra varandra.

Jag tränger mig fram, åt sidan, flytta på era jävla ben, och sätter mig mittemot den gamla trasiga. Sträcker ut min hand, placerar den på hans knä.

“Hur är det?”

Hans ögon är tröttare än döden. Skräp i skägget. Rödflammig som kokande lava.

Och så leendet. Tandlöst, ruttet, finare än ditt och mitt.

“Har du käkat idag?”

Han drar ömt fingrarna längs flaskhalsen, som om han beskyddar ett barn.

“Nä”.

Jag erbjuder honom min lunch.

“Äter bara vegetariskt”, flinar han.

Jag garvar.

En av människorna bredvid reser sig besvärat upp och går bortåt vagnen. Dra åt helvete.

“Vad brukar du käka då?”, frågar jag.

“Vitlök”.

“Vitlök är bra”.

Vi nickar mot varandra när jag stiger av.

Och jag tänker att ingenting blir bättre, förrän vi gör det bättre.

Jorden roterar kring sin axel i 1675 km/h – snabbt nog att få hela planeten att bukta utåt kring ekvatorn och polerna att pressas samman.

Runt solen färdas planeten i 108 000 km/h och vårt stjärnsystem rör sig genom galaxens stilla vakuum i 792 000 km/h.

Vackra vintergatan i sin tur, färdas mot en osynlig kosmisk attraktionspunkt i 3 600 000 km/h.

Så hur kan det vara kärleken som ger en svindel?

På bussen, liten pojke, kanske fem, tittar ut genom fönstret.

”Pappa, får jag sitta vid det här fönstret själv”

Det får han.

“För jag vill titta ut, se saker, vi behöver inte prata just nu”.

Jag har aldrig velat ha barn. Men när jag ser den pojken, alla de som nyfiket och modigt utforskar livet utan smutsiga filter, önskar även jag en dag få upptäcka världen på nytt, genom sådana ögon, och fråga den lille vad han tänker på när han tittar ut genom fönstret.

Delar blommornas sista andetag, blåser dem fulla med koldioxid, sväljer deras syre, medan bladen deras vittrar, inför frosttäcken och frosttöcken och svarta morgnar.

Försiktigt kliver jag in i ett stort buskage, alldeles vid Högalidskyrkan i Hornstull. Där inne ska jag bo. Tomma flaskor dessertvin, knäckta plastbestick, svarta säckar med skrot. Gårdagens tidning ligger uppfläkt över rötter och grenar, en bajskorv prydligt placerad mitt i uppslaget. Jag står i någons sovkammare, vardagsrum och kök.

De gamla bergen fryser, likaså vattnet som urholkar dem och släcker vår törst.

Stannar till vid två missbrukare vid parken. Pratar med dem en stund.

Ögonen skelar, näsorna svullna och rodnande.

Vi diskuterar knark, fotografi, sex, att falla hårt och länge. Tar ett par bilder. För att plåta något som är på riktigt och för att inte glömma.

“Du ser ut att röka braj”, säger en av dem. “Nej för fan”, garvar jag, “det var aldrig något för mig”.

De berättar om uppväxten på Södermalm under 60- och 70-talen, hur allt förändrats och ändå inte. Finns fler olika sorters öl att välja på inne på Systemet idag, men öl är ju aldrig mer än öl.

Detta är människor värda lika mycket som du och jag.

“Det här beroendet blir vi inte av med”, säger den ena och spänner sina glansiga ögon i mina, “inte längre”. Jag nickar, biter mig i läppen, medan de knäcker varsin ny burk och fingrar på cigarrettpaketen. “Men det fattar du nog inte, du är för ung”, skrockar den andra.

Mina allra svåraste svartaste stunder fastkletade i minnet, blicken hos de som kämpar mot flaskan, mot nålen och snövita pulver rakt upp i näsan, mitt eget sargade ansikte i spegelglaset där nere i pissoaren för alla dessa år sedan.

“Fattar mer än du tror”, svarar jag lugnt, önskar de två herrarna trevlig eftermiddag och går vidare, i den strålande höstdagen, den resa som är livet.

Alla är vi människor. Inte mer än människor. Aldrig mindre än människor.

Se med ögonen och med hjärtat.

Blunda med ingetdera.

Vi är folket som sparkar nedåt istället för att slå uppåt.

Lider som vi bäddar.

Hur många gånger har jag tagit just dessa steg just här just klockan 05:03, med morgondimmans isdroppar stickande i ögonen, napalm i magen, hårda klackar mot gatsten i oregelbunden rytm, morgondagen fullständigt ödelagd, och ändå så jävla värt det.

Har alltid varit något alldeles särskilt med hur Coca-Cola-skyltens varma neon blöder ut över tegelfasaden intill, alldeles ovan Slussen i Stockholm.

Eller när vi suttit under kastanjen i Gamla Stan i blött morgondis, vår egen musik i varsitt öra, sjunger lite, huvuden lutade mot parkbänkens rygg, slutna ögon under lövverket så stilla att inte ett enda löv darrar.

Mitt sinne seglar som snö i regn.

Den lille hann få sitt namn, men inte mer. Sov så djupt på mammans bröst att han inte vaknade igen.

Svårt att göra skillnad för någon som inte behöver en, tänker jag själviskt, och avskyr mig själv för det. Så jag sitter på sängen. Stryker hennes rygg medan hon röker. Ser sorgen i hennes vackra ögon av gnistrande is, men säger inget om den, säger inget om något. “Ring när som helst, även om det bara är för att gråta”, säger hon till sin pappa, hon som klarar allt, och till sin mamma.

Önskar att hon frågade mig igen, som hon gör ibland, “vad tänker du på?”. Då hade jag svarat att jag tänker på träden och himlen.

Somnar på tåget från Uppsala, där jag stått på de smala broarna och stirrat ner i bäcken. Natten var lång. Vaknade till när gryningens ljusband glödde utanför fönstret i Gottsunda, stråk av rött ovan fjärran skogar, hennes hand i min, het som i feber, och jag viskar till henne att mina armar är starka, min famn är hennes egen, och jag vet att hon aldrig vill bli buren, men att jag orkar bära.

Min plats är någon annanstans nu. Det vet jag när jag reser. Men redan saknar jag hennes smak, frän av kaffe och cigarretter, och hennes blick, när hon ser på mig utan att jag riktigt märker det, men märker ändå.

Varje gång hon vaknat i min säng, känner sig blottad och ful utan smink, rusar blodet i mig, av hur vacker hon är, det finaste jag sett, hur svår natten än varit.

Jag tänker att jag aldrig känt så förut, inte såhär, men det har jag, men det är ärligt nu, och det var det förut också, men kanske lite ärligare nu ändå.

Att om det tar slut nu kommer jag inte att dö, men sluta leva, det har jag gjort förut, men inte såhär, för hon är som ingen annan, och det är jag också.

Och så tar det slut.

Igen och igen.

Kvar ligger t-shirten hon lånade i natt.

Den är vit och ful och luktar henne.

I korsordet en fredag, åtta bokstäver lodrätt, “den kan kännas stor”.

Behöver inga stödbokstäver för att fylla i S-A-K-N-A-D-E-N.

Minns inte första gången jag tittade upp mot natthimlen och såg allt jag ser i natt.

Men jag minns att jag inte var rädd.

För jag har aldrig känt mig liten när jag blickat mot stjärnorna. Jag har känt mig som jag. Som att lyssna på musik från en plats där ingen musik finns.

Om somrarna ligger jag med ryggen mot karg gotländsk sten och trevar mig ut i det stora svarta, det stora röda, blå, brandgula, rosa, violetta, och strålande stjärnljus i våglängder våra mänskliga ögon inte ens kan uppfatta.

Vi föds ur stjärnor, du och jag. Ur härden som slutligen bryter samman och faller inåt sig själv. Ingen poesi, inga penseldrag, inget fotografi, ingen musik, inga ord, inga handlingar kan väl vara vackrare.

Avstånden, skalan och siffrorna är fullständigt omöjliga. De får känslan svindel att få svindel. Men de skrämmer mig inte.

Så jag anmälde mig till sena kvällskurser, i astronomi, astrobiologi, köpte dyra fackböcker och läste varje sida.

Lärde mig om de flytande metansjöarna på Titan, där jättelika regndroppar dalar som snöflingor mot sargade högland.

Om hur Io färgats svavelgul av alla våldsamma utbrott, all frustande eld, all kokande lava, då jättelika Jupiters gravitation sliter den plågade månen sönder och samman.

Om hur det finns stjärnor som brinner så hett att de är osynliga.

Om allt detta som bara väntar på att utforskas, medan vi viftar med pinnar och interkontinentala ballistiska missiler långt här nere. Barfota på jordens gräs, sand och solvärmda klipphällar, med blicken uppåt, utåt, mot allt det fantastiska. Jag blickar ut för att se in.

Så skör är vår bubbla, så tunn är vävnaden som låter oss andas, som skalet runt ett äpple, och ändå nog för att skänka liv åt miljarder miljarder miljarder. En viktig påminnelse om hur bräckliga vi är, och hur vackra vi är. Om hur det inte finns någon som du.

Så i natt lyssnar jag på rymdens ljud, pulserande elektromagnetisk strålning omvandlad till de våglängder våra öron uppfattar som toner.

Uranus tunna ringar klämtar och vibrerar, Io tjuter och larmar, Neptunus viskar och väser som ett rusande vindhav.

Solsystemet är min konsert.

Ännu spelar det outtröttligt.

Drömde att jag gick barfota genom stadsnatten.

Försökte kolla efter glasskärvor.

Drömde att jag spelade poker med fem ess på skakig hand.

Sveavägen, tisdag, vandrar genom stadskärnan.

Möter en man i förbifarten. Ännu en sådan som kallar en hel stad sitt hem men som önskar sig ett hem mer än allt.

De är många nu.

Något får mig att stanna till. Bakom plastiga solglas, “dom kosta femton spänn ba”, döljer sig sådana där ögon som man sett förut, ögon som bevittnat för mycket och frätts sönder av kemin och pekar åt lite olika håll, men som ännu plirar nyfiket, som ett barns, ett hungrigt ett.

Jag har en stor baguette under armen, full av goda saker. Fick den på ett jobb. Tänkte sätta mig i någon park och äta den till lunch.

“Vaharudär?” frågar mannen. “Här, den är din”, säger jag. “Är den min?” Han upprepar frågan tio gånger under vårt korta möte. Först tvekar han. Han lägger försiktigt brödet ifrån sig, han smyger sig alldeles nära, han nästan viskar, “är den min?”

Vi pratar en stund.

“Vet du”, frågar han med stolthet i rösten, jag hinner inte svara, “jag fyller år den 28 oktober och då ska jag ha fest och då är du bjuden och vet du”, jag svarar att jag inte vet, “då betalar jag allt!”

Han är så jävla förstörd. Och full av liv.

Han pekar på min kamera och berättar hur han varit reklamare i 30 år innan allt blev skit. “Vi ska tjäna såna äckliga pengar, du å jag”, säger han och slänger armen över min axel, “här, ta ett foto på mig för fan, kom igen då”, och det gör jag.

“Är den min?”, frågar han, och sällan har jag sett ögon så förkrossande förgörande förtvivlande vädjande som när han till slut tar emot det jävla brödet, “den är min!”, och kramar min hand i sin skitiga näve, “då behöver jag asså inte dra till tjorren och köpa en kokt jävel idag?”. Jag skakar på huvudet. “Det är bra, för jag har noll cash, och de är så jävla sladdriga, de kokta”.

Jag har råd att köpa ett nytt bröd att äta i parken.

Många av oss har råd att göra det.

Inte varje dag, men en dag, två dagar, några dagar.

“28 oktober, då är det jag som bjuder, du ska få en sup av mig”, ropar mannen efter mig när jag går vidare.

“Ja, jag vill ha den jävla supen!”, ropar jag tillbaka, även om det kan visa sig bli lite svårt att hitta födelsedagsfesten när hela det nedpissade Stockholm är ens skådeplats.

Det blev aldrig någon sup den 28 oktober.

Men jag tänker på honom ibland.

Månens sken bländar i natten, gult och vitt och rött som blod, men hennes ljus är någon annans, det är solens som hon lånat.

Så kan även vi, små människor på det stora svarta havet, bli stora ihop, gro tillsammans och dela med oss av vårt ljus.

Det bästa du någonsin kan göra för mig, är att utmana mig,

säger jag till henne,

och för första gången i mitt liv menar jag det.

Svårt att skriva ord när ord inte räcker till.

Jag vill skriva färger.

Och ge färgerna till dig.

Men att älska varandra är inte nog, tänker jag, och förklarar för mitt trötta jag i spegeln.

Ikväll såg jag livs levande dinosaurier.

Sitter och äter någonstans. Slabbigt, kletigt. Sex personer sätter sig vid bordet intill mitt. Tre kvinnor, tre män, pensionärer. Omöjligt att inte lyssna. I studiesyfte, förklarar jag sakligt för mig själv.

“Det här med feminismen”, börjar en av kvinnorna, “det är ju verkligen för löjligt”.

De andra nickar instämmande, några grymtar högt, andra skrockar till “ja, jävlar”.

“De stackarna vill att alla ska vara likadana. Det ska inte finnas några kön mer. Är det inte för dråpligt?”

En efter en förklarar de självsäkert vad dagens feministiska kamp utgörs av. Jag får jag lära mig ett och annat. Som feminist har jag uppenbarligen missuppfattat mycket.

“De små flickorna, det är ju synd om dem, som de resonerar. Nu vill de att alla ska vara ‘hen’. Till och med på dagis!”

Nyheter för mig.

“Nej”, sammanfattar en av kvinnorna slutligen, “de är så sorgliga allihop, dessa unga feminister, sådana stereotyper”. Samtidigt ropar hon till sig kocken för att försäkra sig om att hennes måltid är fettsnål och passar hennes strikta diet, medan männen knäcker sina öl, smetar ned bordet med sina flottiga pizzor och högljutt börjar att diskutera vingbredden hos de senaste modellerna av franska passegarflygplan.

Jag reser mig upp, lämnar stället, och tänker på hur det till slut gick för dinosaurierna.

På tunnelbanan sitter små barn och rimmar.

Storebror letar ord.

“Glas, ras, kalas“.

Metodiskt, koncentrerat.

Lillasyster sitter bredvid. Triumferar högt:

“Gurka, bajsa!”

Hennes ögon glittrar. Hon har så kul att hon spricker i sömmarna.

“Bullar, bullar!”

I reflexoverall med utstående armar och alldeles för stora tumvantar är hon det sötaste som levt på denna planet.

Alla på tåget ler. Gråa gubben och gumman som inte tryckt varandras händer på årtionden, tiggaren som stapplar genom vagnen, jag.

Måste le ibland.

Oavsett hur hjärtat blöder.

Hon lever i sin hemliga bok.

Jag har varit pojken med något vilt i bröstet. Blixten som får luft att dallra.

Hon är höstregnet, den stilla sjö jag landar i, som tar min hand och säger tusen saker utan att uttala en enda.

Hennes daggvåta bark för grov för att fatta eld.

Kanske är det lika bra.

Jag är ingen pojke längre.

Ge mig din salta kropp.

Ditt skarpa sinne och din sanning.

Vi är ögonblicket då kalla karga månen blommar

i färger ingen sett.

Men månens mörka sida rår vi inte på.

Allt existerar överallt samtidigt alltid.

Den lilla mexikanska taqueria i Santa Barbaras utkanter där jag ätit den godaste salsa picante i mitt liv.

Nagoyas grönskande grässlätter på vilka jag badat naken i hett, oljigt källvatten och sedan torkat på solvärmda klipphällar.

De brinnande bergen i Roussillon, Provence, där skorna alltid färgas röda och gula av ockrans flammande pigment.

Saturnus måne Enceladus, vars kryovulkaner sprutar kilometerlånga plymer av is rakt ut i den kalla rymden.

Allt existerar överallt samtidigt alltid.

En tanke svår att tänka.

Men du kan bara existera på en plats samtidigt.

Så se till att du åtminstone gör det.

När den lilla flickan plaskar i gyttjan i lekparken, existerar hon just där just då, och ingenstans vill hon hellre vara, trots gyttjan är det renast av allt, hon renast av alla.

Leker i torra lövhögar vid midnatt i sena oktober.

Kungsträdgården, inte en käft, bara jag och löven som prasslar under hårda gummiklackar.

Detta är vad jag blivit. Kropp av nitroglycerin, rör vid mig och jag förångas, men det kunde varit värre, tänker jag där jag sprätter i löven.

Svårt att stå rak när vinden blåser kall, ursäktar jag mig för ett ögonblick.

Men rätar snart på mig, för det är inte svårt alls.

Kräver bara lite jävla ryggrad.

Hon har lånat mig en bok att läsa i.

Den handlar inte om henne men den handlar lite om henne.

En berättelse att läsa om jag vill lära känna henne bättre.

Det vill jag.

Ibland önskar jag att jag kunde ge henne en sådan bok, jag också.

Jag är en öppen bok att läsa, har jag alltid intalat mig själv, för så känns det ju, men kanske är det inte fullt så simpelt.

Hon är inte mitt liv.

Det får ingen vara.

Men hon gör mitt liv till mer än det varit.

När hon stickar en halsduk till min födelsedag, rosa, svart och vit, som värmer på fler sätt än jag kan beskriva.

Kanske ska vi inte sky regnet, du och jag,

utan dansa i det.

Hennes lugn borde smitta.

Det gör inte det.

Hennes djupa andning blåser syre på min eld.

Bränner mig inifrån.

Jag behöver darra ibland. Av fingertoppar, tungspetsar, ögonen som ser mig.

Jag älskar henne.

Jag måste gå.

När man möter någons blick sent i natten och ingen viker av, tills man passerar varandra i det där sista avgörande ögonblicket, en lätt pust av någon parfym, när båda två känner att man äger hela jävla världen, på varsitt håll och ändå tillsammans just precis då.

Hösten hinner bli brun innan den hunnit bli gul och röd.

Enstaka ögonblick i varma färger, men så är den väl, skönheten, den brinner intensivt men kort.

Lyckligtvis är idag en sådan dag då till och med askgrå skyar tycks vackra.

Två frusna händer i min ficka, kalla fingrar att värma bäst jag kan.

De dagarna är inte vanliga.

“Ibland är allt man behöver ingenting”, har jag aldrig någonsin tänkt, men önskar att jag hade det.

1962 bestämde sig John F Kennedy att människan skulle gå på månen. Sju år senare märktes den bleka månstenen för första gången av räfflade astronautsulor.

Efter att ha åtagit sig uppdraget, tog det forskare tretton korta år att kartlägga människans kompletta genuppsättning. Och idag kan vi lagra 70 000 fullängdsfilmer i ett enda gram syntetiskt dna.

På femtio år har datorer gått från att vara stora som hus till att rymmas i våra fickor – och rymma hela världen.

Härom årtiondet kisade vi mot svartvita skärmar med 84 x 48 pixlar. Nu använder vi telefoner för att spara våra liv i osynliga moln.

År 1823 utförde en tysk kirurg historiens första transplantation av människovävnad, när han lånade hud från sin patients innerlår för att rekonstruera dennes förstörda näsa. Tidigare i år genomfördes i Sverige världens första livmodertransplantation – som resulterade i en lyckad födsel.

När vi var unga fanns inga planeter utanför vårt solsystem. Nyligen uppmättes antalet verifierade exo-planeter till 1 850 stycken.

Samtidigt smälter polarisar. Tjuvjakt på tigrar. Barn mobbas. Kvinnor våldtas. Homosexuella förtrycks. Pippi är rasist. Den gamla regeringen var skit. Den nya regeringen är skit. Världshaven försuras. Sexuella övergrepp i direktsänd tv. Ryssen kommer. Kinesen kommer. Militanta islamister äter upp våra barn. Invandrare äter upp våra fridlysta gräsänder. Ebola är nya digerdöden. Digerdöden är nya digerdöden. Talman Hitler heilar i riksdagen.

Vi kan utföra stordåd, göra revolution, glöda, smida mirakel och övervinna det omöjliga.

Vi kan skapa konst, föra samtal och växa tillsammans.

Vi kan räkna kvarkar och kvasarer.

Vi kan både överleva och leva.

Så varför får människor fortfarande inte vara människor?

Vi har kommit så fantastiskt långt.

Och så fruktansvärt kort.

Det gör mig svart i hjärnan.

Låt oss fira.

Låt oss bli bättre.

Som de ormar vi är.

Det är som om jag sprungit så långt, så länge, och min skugga kommer ifatt och säger att den faktiskt saknat mig.

Vi är otyglade omöjliga otroliga samlingar kolatomer som tämjt elden och åskan, i transistorer och koppartrådar och optiska fibrer, tvinnat glödtrådar och byggt tänkande maskiner så att du och jag ska kunna sitta här och dela dessa ord.

I all vår trasighet är vi aldrig trasiga, varje dag är vi nya personer, nya sprickor att fylla med något fint som glittrar i natten.

Tänder ett ljus för en tjej jag kände en gång.

Hon var glad och snäll. Jag var liten och löjlig. Vi kände inte varandra särskilt väl men jag tänkte på henne. En gång följde hon med mig hem på en rast. Vi spelade ett tv-spel. En vacker stund.

Hon var den första jag blev kär i.

En dag frågade jag chans och hon sa nej men det gjorde ingenting. För jag vågade och hon var så fin och tackade så vänligt.

Vi blev lite äldre, men bara lite, och så fanns hon inte mer.

Jag fattade det inte då, för det är en sådan sak man inte riktigt fattar då.

En lång tid senare, bara härom åren, träffade jag henne igen i en dröm. Vi sågs på en tågperrong, hon tog min hand, log och sa att allt är okej, sedan klev hon på tåget och reste vidare.

Hon såg ut som hon gjorde när vi var små, för äldre blev hon aldrig.

I kväll brinner hennes låga.

Centralen, väntar på någon.

För när fan gör man inte det.

Tittar på alla människor som skyndar förbi.

Någon haltar, barn ramlar, någon rusar, någon stöter in i någon annan, hår som flaxar i brisen från vindlande tunnlar och höstvindarna ovan jord, tyger som stöter samman, nötta klackar och sulor mot skitiga golvplattor, alla dessa varelser med varsin hjärna, varsitt jag, tusen problem och tusen kärlekar i sina hjärtan.

Mina sorger är mina egna, men samtidigt delade med miljarder.

Min glädje också.

“Just nu ska det göra ont”, skriver en vän till mig.

Och just nu gör det ont.

En atom består till nittionio komma niohundranittioniomiljoner niohundranittioniotusen niohundranittionio av absolut ingenting.

Ta bort allt ingenting ur alla våra atomer, spara endast det som faktiskt är någonting, massa som vi kan förstå och ta på, och alla världens människor kan rymmas i en sockerbit.

Så väldigt ingenting är vi.

Och ändå så mycket.

Du är så mycket.

Det är svårt att förstå och vi behöver inte förstå. Lika svindlande vackert för det.

För du kunde varit vem som helst.

Men du är du.

Det är bra.

Går på Långholmen, en söndag då vintern andas kallt.

Här gick vi somras när det fortfarande fanns något.

I hörnet bakom den stora muren, stod några tält.

Nu är det en hel by här.

Sönderstrimlade jeans och skitiga tröjor hänger på tork i fukten. Dunkar med regnvatten, en spegel dinglar mot ett träd. Trasiga plastleksaker, sönderrivna handdukar.

Jag smyger försiktigt för att inte störa, men ingen är hemma, om de nu någonsin är riktigt hemma.

Fortsätter till rosengården där vi promenerade en gång. Då stod den i blom. Nu är den snärjd i gulsvart varningstejp. En skylt säger “salmonella och hepatit A smittar via mänsklig avföring. Myndigheter är kontaktade”. Jag kikar in, ser slokande taggsnår och torra kronblad. Finns ingen rosengård mer. Men i vår glöder den på nytt, i alla världens färger. Under tjälen väntar nästa paradis. Alla återföds vi, i varje solstråle, bakom gråa dis och tunga moln.

Hösten luktar eld, trä och gråa vatten. Dess löv är svarta och blanka som korpens våta fjäderskrud.

Passerar det lilla kärret, där trädstammarna ringlar som svarta ormar i vattenspegeln. Och ensamma röda löv i på kala kalla grenar, glödkorn i intet, precis som det känns att vara kär.

Om kärlek kunde dofta, skulle den dofta tjära, tänker jag nere vid de gamla båtarna.

Varm, smetig sötma.

Djup nostalgi.

Att utforska stora hav ihop.

En ljuvlig doft.

Och svartare än natten.

Dagarna därpå osar det krut på Östermalm. Det skjuts alldeles utanför dörren. Lukten sipprar in genom ventiler och fönsterglipor. Någon skottskadad i en bil, kanske död, dagen fortgår som vanligt, inte tid att stanna upp. Tar tuben hem, skiter i att kolla efter blodspår på asfalten.

Ingenting kan vara större än att släppa den man älskar fri.

Ingenting dånar som tystnaden efteråt.

En sista cigg pyr på asfalten.

Silkestunna strimmor av rök ringlar ut i natten när klockan visar 02:02.

Det är sent.

Det är alltid sent.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

HEM

“Hon är som havet”, mumlar jag, i en kokong av skrynkliga lakan som borde tvättats för länge sedan.

Jag har funderat över det här med hem.

Att ha ett. Längta till ett. Somna och vakna i ett.

Har man aldrig riktigt känt sig hemma, är det svårt att riktigt veta vad det innebär.

Är hemmet rummet där vi växte upp?

Sängen vi vilar i?

Sommarviken vi drömmer om djupt i midvintern?

Är det filmerna vi såg och musiken vi lyssnat till?

Stugan i skogen, där ekorrar jagar varandras svansar upp längs tallens skrovliga bark?

Eller barndomen?

Jag har letat så länge jag kan minnas.

Så ger jag mig ut i världen.

Jagar hemmet.

Möter en kvinna på tåget till flygplatsen.

Hon delger mig hela sin livshistoria, brokig, spretig, hålslagen av osannolikheter.

Som ett kasserat manus till en sådan där film där en fårad åldring sitter smuttande på pipa och single malt och förtäljer sitt äventyr för storögda barnbarn.

Hon har rest jorden runt, älskat, slagits, insjuknat, rest sig.

Jag frågar henne varför hon gifte sig vid 14 års ålder.

“Det är svårt att lita på människor”, förklarar hon och lägger handen på min axel. “Jag tog den första jag litade på. Vi har tjugo barn ihop”.

“Det har ni inte alls”, säger jag och ler. “Inte en jävel har tjugo barn”, men det har hon minsann, och börjar rabbla upp namn i ordningen äldst till yngst. Brutala överfall på hotellrum, en förlamning och åratal av volontärarbete i afrikanska djungler senare, har jag ingen aning om huruvida hon är en yrande mytoman eller helt enkelt inte som andra.

Och det spelar ärligt talat ingen roll.

Hon vinkar åt mig efter att jag hjälpt henne med väskorna.

I ARN-TERMINAL-5 skiljs vi åt, mot nya äventyr.

Flygplanskroppen skär i molntäcket som en sked i varm mjölk. Skyarna är vita och lena, de väger ingenting, det gör inte jag heller.

Lugnet före stormen, men det visste jag inte då.

Jag landar i London och vandrar med en gammal vän. Rör vid saker vi aldrig rört vid, på Seven Dials sju smala gator i Covent Garden, i Soho där neonet blöder ut över den våta betongen, längs Oxford Street som myllrar och ångar trots sena timmen. Människorna svärmar i natten, söker sig mot brinnande ädelgaser, blinkande fyrtorn bland all död sten, vissa av dem glittrande likt nykläckta fjärilar, andra trasiga och grå som vingklippta malar.

Jag minns den här staden väl. Ändå känns den ny. Den är större än när jag var ung.

När jag och min vän skiljs åt, har vi pratat om livet med en annan. Med mig tillbaka, har jag modet att falla. Att fråga chans, som när man var liten, skälvande på skolgården med handskrivna lappar i händerna bakom ryggen.

En liten flicka, alldeles framför mig i flygplanet, pressar ansiktet mot gluggen ut mot himmelen. Hennes ögon glittrar. Plötsligt försvinner hela världen i tjocka moln. Instinktivt greppar jag stolens armstöd. Barnet bakom mig skriker och är rädd. Men flickan i sätet framför vänder sig om till sin mamma och ler.

“Titta, allt är borta”, skiner hon. “Allt har försvunnit”.

Hon är gladare än hon någonsin varit förut.

Febern i mig glöder i takt med solen utanför fönstret när planet flyr natten, allt högre, för att stanna i skymningen i ytterligare några dyrbara ögonblick.

Men skymningen är inte hemma.

Återvänder till Sverige lagom till EU-valet.

“Finns det en doktor där inne?” darrar en liten flicka när mamman ska in i röstlokalen. “Nej, jag tror inte det”.

Försiktigt smyger flickan på tå, fram till den hundraåriga funktionär som vaktar ingången till valurnorna.

“Finns det en doktor här?”, frågar hon och spänner blicken i den gamle. “Nej, lilla flicka”, ler han, sådär som bara människor som levt kan le.

Flickan hittar en stor nalle som hon kramar, innan hon bestämt går fram till var och en av oss som köar, och drar i våra byxben.

Jag reser vidare.

Nice, Provence-Alpes-Côte d’Azur, i juni.

Idag för 70 år sedan steg de allierade i land på stränderna i detta land, för att bekämpa organiserad främlingsfientlighet.

Härom dagen röstade en av fyra franska medborgare på rasistiska Front National, som organiserar främlingsfientlighet.

De är nu landets största parti.

Och härom åren stod jag själv och sprätte med tårna i Omaha Beach-sanden. Kikade in i nazisternas igensvetsade bunkrar.

Gamla kitteln Europa sjuder svart.

Ett fränt tjärbad.

Med enstaka rosenblad.

“Varför matar du inte din hund, den är lika tunn som du”, gormar ett berg till man till en förbipasserande. “Oui, oui”, viftar mannen irriterat, och skyndar bortåt Promenade des Anglais med sin taniga lilla vän i koppel.

I vår by Vence, i bergen högt ovan Nices myller och bländande strandremsor, gömd i en av många vindlande gränder, sitter en åldring och spelar dragspel. Tonerna seglar på ljumma ilar, når huvudgatan, där jag stannar till för att lyssna, innan de seglar vidare. Ovanför mitt huvud ringlar snåriga elledningar som svarta ormar mellan de sekelgamla stenfasaderna. Väggarna är spruckna, glipor mellan stenblocken, skrovliga fönsterluckor på glänt med tunna sommarklänningar på tork i eftermiddagssolen.

Som en fondvägg av sten och löv och barr vilar bergsmassivet som omsluter byn. Jag har alltid tänkt mig dessa berg som slumrande urdjur, mossklädda, väldiga och vänliga.

Regndimman i fjärran kröner bergstopparna som tunna vita glorior. Det är en beslöjad värld. Verkligheten och ändå inte.

Om natten kväker grodorna i dalen. Jag står på bron som saknar räcke. Det är kusligt att våga urskilja grönskan där långt nere. Jag hör en bäck stilla porla, men trädkronorna skymmer både jord och vatten. Dess lövverk är taket mot fantasin.

Jag undrar hur det känns att leva där under det gröna.

Jag sitter på balkongen och betraktar människorna som passerar i gränderna under mig.

Få av dem tittar upp mot mig. Ingen idé att studera himlen, när så mycket sker nere på jorden, kanske de tänker.

Tio människor promenerar, rusar och haltar förbi. Och så tjugo och trettio och fler.

Den enda som möter min blick, är en liten fransk flicka som ensam dansar i gränden. Gyllenbrun hud, kolsvart hår i rufsig tofs. För ett ögonblick blickar hon upp mot skyn, vi ser varandra, hon flinar brett och dansar vidare inåt gränden.

Hon nynnar på en visa.

Den är fin.

Färdas allt högre upp i sydalperna. Utmed Route Napoleons förrädiska serpentinvägar blir landskapet allt kargare ju högre upp jag når. Rapsgula växtstråk bryter av mot det mörkt gröna, nästan svarta. Syret smakar som något som inte finns någon annanstans.

Alldeles vid vägkanten vilar en fjäril på en rosa blomma. Den är vit som månens sken, ren som nysnö. Jag stannar till, närmar mig med kamerans lins som ett tredje öga, fångar fjärilens avbild just som den lättar och fladdrar ut över stupet och de ringlande vägbanden långt där nere.

Symboliken är större än jag inser där och då.

Blottade vener som svarta stråk i det oskyldigt vita.

“Det bor en fjäril i mitt bröst”, säger hon, om kärleken för mig.

Även inuti mig har något kravlat ur sin gamla puppa.

“Den fladdrar så att jag knappt kan andas”.

Når vildmarken.

“Njut av livet när du lever”, råder mig den gamla familjevän jag bor hos. Hans svenska är yxig, fransk, perfekt. “Spela roll om huset brinner ned eller taket rasar in, så länge vi lever”.

Sent in på natten sitter han med glödande pipa och berättar om att få bortspränga slamsor av bästa vännen i kaffekoppen under krigstider. Hela tiden med skrattet groende i halsen, trots den fruktansvärda svärtan, eller kanske tack vare den. I honom fräter lidandet. Det kan vem som helst se. Men det är okej. Hans skratt är ärligare än någon annans.

“Spela roll, vad fan, vi lever ju”.

Cikador och syrsor spelar ihop i det höga gräset.

Vi är absolut ingenstans.

Ingen stad, ingen by.

Den provensalska platån är vår skådeplats nu, där kullarna bortåt horisonten viras i skymningsslöjor, och grönt blir blekt blått och trötta humlor surrar alldeles vid mina nakna fötter.

I det rangliga gamla teleskopet ser jag Saturnus inringar och månens djupa kratrar. Bilden i det slitna titthålet är smetig, oskarp, där Jupiters galileiska månar blir till fläckar av rött och blått som blöder ut i periferin. Jag ser ingenting. Och det är det vackraste jag sett i mitt liv.

Denna omöjliga rymd ovan mig, där jag ligger på daggvått vildgräs med ännu ett glas ljus, sydfransk rosé i handen, är för alltid bortom mina ord. Jag kommer aldrig att kunna beskriva den. Jag måste sluta försöka. Jag kommer inte att sluta försöka.

Den är större än konsten och det vi delat med varandra både i blöt sorg och blöt extas.

Men den är för kall för att vara hemma.

En vildhund ylar ut över vidden. Och så plötsligt en hel flock i kör. “Kom och ät upp mig då”, viskar jag i ruset, men de kommer aldrig.

Det är bra här.

Intill det kristallklara källvattnet i Vaucluse. Den eldiga ockrans sandklippor i Roussillon. Och min barndoms by Apt, där samma stånd står på samma helgmarknad på samma gator som när jag var femton, tio, fem, eller tre, naken klättrande i orangeriets metalltak under mammas och pappas bröllop i morföräldrarnas förtrollade herrgård.

Deras gamla hus är ett hotell idag.

Ingen öppnade när jag knackade på.

Tänk om vi bara är könscellernas jättemaskiner, tänker jag där jag går, vilse bland blad och gyttja.

Om de avlat oss, konstruerat oss, enbart för att föra dem vidare, oss tomma skal som söker omöjlig mening.

En trygg tanke, mitt i allt.

Suset i lövverket låter som havets bränningar, här mitt i ingenstans dit inga hav når att karva vikar i jorden.

Som saltvattnet som svider i öppna sår, och stänger dem.

Där inga röster finns utöver fåglarnas och mina många egna.

Ibland är jag helt tyst en hel dag.

Så mycket som tjuter inuti ändå.

Jag känner mig så gammal.

Inte klok, inte vis.

Bara gammal.

Och tunga är de, feberklappande hjärtana våra, där vi går utan skor över kanylgolv, plaskar i piss.

För svårt är det, att älska skönheten i sommarnatten, spegelvärlden i dessa lugna vatten, när man ska dö en gång, och aldrig älska igen.

Dessa karga dalar och porlande vatten är vackra vassa skärvor av min barndom.

Men de är inte hemma.

Jag saknar famnen och tungan.

Återvänder till Sverige och midsommarregnet.

Vi är silhuetter vid vattnet, hon och jag, poserar i midnatten med snodd flaska i hand.

Ett naket litet träd står alldeles stilla i vattnet.

Vemodet sjuder och blir till ånga att andas in. Likaså ömheten. När vi bråkar om något jag redan glömt och sedan somnar i en kringla.

Den här kärleken, just den här, är som att klappa igelkottar.

Östermalmstorg, måndag.

En sliten farbror med dragspel sitter mot en husvägg och spelar den där melodin som är den enda slitna farbröder med dragspel spelar.

Han sitter alltid där. Han är en del av trottoaren. Han är kött och sten.

Ett par portar bort sitter en kvinna och tigger. Och plötsligt får farbrorn något svart i blicken. En primal instinkt som slår slint. Detta är hans revir. Hans betongplätt i den upptagna skyndande ilande staden. Han har kissat in det.

Han reser sig, rycker tag i henne, slår.

Jag, och många med mig, rusar dit för att avstyra och hjälpa. Adrenalinet susar i öronen. Jag ska slita den jäveln i stycken.

Ett djur, även jag.

“Det här är inte din trottoar, det är allas trottoar”, säger någon.

Någon annan ringer polisen.

Och jag undrar vilket samhälle vi egentligen lever i och tolererar.

Kriget om enkronorna hårdnar.

“Du borde le mer”, hälsar en av de närmaste, som jag gjort så ledsen, och kanske har hon rätt i det.

Någonstans i Sverige börjar ett billarm tjuta i en våldsam hagelstorm. Någonstans innanför mina revben också. Hur annars känns det att vara kär.

Att lägga märke till alla de där små egenheterna, sättet hon håller glaset på, hur hon gnyr i sömnen och låter mig blåsa mardrömmen på flykt, och trycker min hand trots högsommarens blöta värme, hur hon funnit sin grop att vila i alldeles vid min hals, leendet i ögonvrån alldeles innan vi kysser varandra.

Så rädd är jag att förlora henne, att jag snart förlorat henne.

“Om du bara hade hållit fast vid allt du trott på, hade du aldrig älskat mig”, ler hon.

Så är det att våga hoppa med någon.

Så är det att driva henne på flykt.

På små plankor och skyltar i parken har någon skrivit meddelanden till alla lekande barn.

“Alla människor ler på samma språk”, berättar dem.

Färgen är flagnad, träet nött, men ännu syns orden.

“Vi måste tro att vi är bra”.

Lekparken är en magisk plats.

För de små, med hela världen i sina vidöppna ögon, och för mig, med elden jag aldrig kan tygla.

Men lekparken är inte hemma.

Svenska rasister på sociala medier hävdar att smutsiga invandrare ätit upp landets fridlysta gräsänder. Polisen slår gladeligen ned människor som protesterar mot groende nynazism. Och vilsna motståndsrörelser kastar tegel och flaskor i den olyckliga tron att motsatsen till rasism och fascism är antirasism och antifascism – när motsatsen ju aldrig varit annat än tolerans och medmänsklighet.

Intet nytt under solen.

Men väl under andra stjärnor.

I vår upptäcktes exoplaneten Kepler 186f KOI-571.05, kretsande kring stjärnan Kepler-186 i stjärnbilden Svanen, cirka 500 ljusår härifrån. Det är den mest jordlika planet vi hittills observerat utanför vårt stjärnsystem.

Kanske använder folk sina hjärnor till att tänka med, där.

Två gamla damer sitter på en parkbänk i värmeböljan och jämför sår.

“När fan blev man så gammal”, undrar den ena och plirar med ögonen, “titta här”.

Hon bänder upp vänsterfoten och visar väninnan en knotig böld.

“Jag menar, vad är det här för någon skit?”

Den andra nickar instämmande och morrar som en trött hund.

“Alla ska ha rätt till en ny mobil varje år”, proklamerar telefonoperatören stolt från jättelika affischer i stadskärnan.

Alldeles under planscherna har ett tjugotal hemlösa anlagt en koloni av skitiga madrasser och regnvåta pappkartonger.

De sover där och lever och dör.

De har inte rätt till en ny mobil varje år.

Eller mat.

Smakar spya i munnen.

Denna stad är inte hemma.

Så vad gör vi när ormen Ångest slingrar?

När det inte känns som att den mänskliga hjärnan är konstruerad för att hantera det mänskliga universumet.

Och varje plötsligt oljud får mig att vilja slå sönder väggar och stampa hål i golv.

När halsbrännan inte längre sitter i halsen utan djupare.

Jag ligger på en stenmur och stirrar rakt upp i en mjölig skymning. Ljusblå och rodnande, sommarens sena timmar, endast ett tunt lager flyktig atmosfär som sköld mot isrymden där ute.

Luktar på blommorna i rabatten intill.

En blodröd ros doftar av gammalt rödvin. En annan, med ljusa, flagnade kronblad, minner om en flicka jag älskade för länge sedan.

Ormen Ångest slingrar.

Kramar mig på det vis man inte vill bli kramad.

Viskar åt mig att vi människor är cancern glupsk nog att långsamt slicka livet ur en himlakropp.

Ingen nåd för oss.

Slår vitnade knogar i träet i hissen upp mot lägenheten, just precis hårt nog att få schaktet att dåna utan att spräcka panelen, för att det är ett rum där jag får vara ensam, ett med speglar där jag ser vad jag blivit.

Jag drömmer om att jag var bättre.

Om att vi alla var bättre.

“I just wrote on this wall. Take that, society”, står sprayat på en cementmur.

Signerat generationen som felciterar filosofer på social medier snarare än slåss för sin sak.

En grå tid att leva, trots världens alla mättade färger.

Jag är motsatsen till ensam.

Så många så redo med så mycket att ge mig. Som lider med mig. Lider för mig.

Ändå är jag ensam inuti.

En finurlig företeelse, ensamheten.

Jag kräver den. Jag är den. Men långsamt sväljer den mig hel.

Spottar knappt ens ut min taniga skugga.

Du ska aldrig behöva tvinga fram det som är menat att vara, läser jag någonstans, men jag tror inte att något är menat att vara, för i min värld skapar vi vår egen mening.

Ibland undrar jag vad vi någonsin skulle kunna erbjuda varandra.

Men så tänds gnistan igen.

Vilddjuret i mig får blodvittring.

Läser om Big Bangs första 10−43 sekunder inne på toaletten. Dessa bråkdelar av bråkdelar av promille av promille av ögonblicks ögonblick då universums samlade potential rymdes inom 1.616 × 10−35 meter.

Det är svindlande.

I rummet utanför, under tunna lakan i kvav julinatt, vilar hon.

Det är svindlande.

En egen Big Bang att forska i.

I jakten på att vara hemma, reser jag till Gotland.

Min ö i havet världen.

Algblomningen liknar fingrar av gift i det lugna blå. De griper och greppar glupskt mot skrovet i allt tjockare, trögare ansamlingar. Snart är de inte längre fingrar, utan flytande öar, hela kontinenter, vidsträckta bergskedjor av spygul sjukdom.

Så stort, är havet. Och så skört.

Mot horisonten syns plötsligt det där tunna stråket av sten och sand, tallskog och klintkust. En vik, en å, ett berg, ett vatten bredare än livet.

Omvärlden kan dra åt helvete. Dess fula krig och intolerans, glödande konflikthärdar och lönlösa elände. Tillrättavisande sociala medier som ständigt uppmanar till ställningstagande mot precis allt och precis alla precis dygnet runt precis alla dygn, då jag knappt orkar tänka en enda tanke. Det finns inte utrymme i mig för mer avföring. Det är fullt nu och jag måste kräkas, innan jag förlorar det ynkliga förstånd jag fortfarande kallar mitt eget.

Ingen kan ensam rädda världen. Kanske kan vi inte det tillsammans heller.

Jag söker min vik.

Går längs stenstranden och fantiserar om hennes fingrar mot min hals.

Den värmen, tänd av de kemiska processerna djupt inuti hennes celler. Av hormonutsöndringen i hennes hjärna. Stimulanterna vi delar när vi skänker varandra till varandra, övergår i vätskeform och rinner samman och blir omöjliga att skilja åt.

Det luktar bajs här.

Det är bra.

Men så är det som om orden mina drunknar ihop med solskivan där i allt det röda och rosa.

De tar slut här, ännu ett år, i kluckandet vid vattenbrynet och i tärnornas skrin. I blåeldens ludna stjälk och i algernas giftfingrar.

Vid grusvägens kant sitter en svart katt. Dess gula ögon blänker och blixtrar som elektriska dioder. En fet, oljig padda släpar sig ned i det torra gräset med korta, ansträngda hopp. Och kring den lilla lyktan vid ån har spindlarna samlats för att spinna nät efter nät dit förvirrade nattfjärilar lockas.

Jag har många hem och inga. Provence och Ihreviken är platserna där jag finns. Om så bara i enstaka ögonblick. Här är jag något. Överallt annars, är jag en skuggas skugga mot spräckt betong. Ändå räcker det inte utan dig intill.

Jag vill så ofta vara själv.

Men så sällan ensam.

Drömmer att världen går under.

Jättelika vågor av glaciärvatten dränker viken.

Jag sitter uppe i ett knotigt urträd och väntar på att dö.

En och en slits de spretiga rötterna ur marken av de frustande vattenmassorna.

Trädet kvider, och planeten.

Jag tar fram telefonen för att ringa mitt hjärta innan allt är över. Men hon är inte du. Hon är någon annan, något annat.

Så sköljer vågen över mig, kallare än is.

“På andra sidan jorden går kriget vidare”, hör jag en liten flicka säga till sin ännu mindre syster. Inte det man helst hör barn förklara för varandra.

Om världen nu faktiskt går under, resonerar jag, kan jag lika gärna bevittna skiten härifrån.

Jag är en varelse av naturen snarare än av mänskligheten. Av mylla, bäck och kalksten före något annat. Jag har inte alltid varit det, men nu är jag det, det vet jag, för det skriks i mig. Det tjuts och larmas som om varje cellkärna fått mun och lungor.

Så sväljs jag av tallskogen, dit inga ögon når, och bespunna plantor slokar under spindelns nät som förstenade älvor i gräset, och skymningen speglas i åns klara vatten.

Nyligen försökte jag skriva ned alla ord som finns. Då måste väl något fastna. Något bli bra.

Jag släcker kameran. Lämnar telefonen. Tar av skor, byxa, linne. Låter larver krypa över mig och sparar skymningen speglad i åns klara vatten i hjärta istället för på CF-kort.

Denna kväll skriver jag inga ord.

“Gå inte så fort” gnäller en liten flicka och droppar smält glass över sommarklänningen.

Hennes mamma går flera steg framför, otåligt, när jag passerar dem.

“Jo, det luktar bajs här”, snäser hon kort, om tången som flutit i land.

“Men mamma!”

Jag ger dem varsitt flin, en avsmalnad blick som förklarar att det här är mitt bajs, och det är jävligt bra bajs.

Vattnet är så kallt att det ilar in till själva benstommen.

Som om märgen där inne stelnar och blir is.

Dinglar med benen ut över broräcket och skvallrar om kärlek som om jag var 15.

En natt tystnar havet.

Allt som hörs är syrsan som spelar i gräset svart som kol.

Jag kan inte ta blicken från stjärnorna, där jag står.

“De här orden betyder ingenting”, ekar det i mitt huvud.

“Skriv inte ned dem längre. De är ingenting. De är samma och likadana. De är alla tidigare år och alla kommande. Alla somrar i viken. Kyssarna och lekarna och bråken och dammbyggena vid åns utlopp mot Östersjön”.

Jag skriver ned dem ändå. En gång till. Kanske aldrig mer.

Något inom mig vet att det är över nu.

Två ekorrar jagar varandras brandröda svanskvastar upp längs den högsta martallen av alla. De klamrar sig fast vid den ådriga barken och nosar försiktigt på varandra i vertikalt läge.

Intill tallen leker två apollofjärilar. De yr kring varandra, snuddar vid varandras vingspetsar, fladdrar ihop, som om de lär känna varandra.

Och nere vid stranden, sent på kvällen, tar en liten pojke en liten flickas hand. De är som kolvarelser mot skymningens rodnad. Trevande små skuggbarn som upptäcker att livet kan delas med någon.

Jag tänker på den som till sist fångat mig. På handen som är min att trycka mot mitt bröst. Det är den vackraste hand jag vet. Så nära mig att den känns som min egen.

Så många gånger har jag apterat den biokemiska kärnvapenstridsspets vi kallar kärleken. Varje gång bänder den loss mina revben och klöser mig blodig.

Men än hoppar jag.

Vågar tro på den där skiten en gång till, på den där enda rostfärgade stenen bland alla blekgrå på stranden.

Vad vore jag annars.

“Hon är som havet”, mumlar jag, i en kokong av skrynkliga lakan, där jag vaknar i min lilla bod.

För det är hon verkligen.

Lugn och stormande. Skummande vågfjäll hennes vilja och ord. En stor kraft, ibland slumrande, i mörka bråddjup, och så den lätt krusade ytan så len.

Bräckt vatten sött nog att dricka, salt nog att tvätta sår.

Otyglad, våt, vackrare än livet.

Hon som med ett våldsamt fräsande och tät ånga fått lavan i mitt bröst att stelna till vacker, gnistrande svart bergart.

Alldeles nyss insåg jag att

jag älskar henne.

Åskan mullrar över det mörka vattnet.

Lufttrycken möts och skär himlen itu med elektrisk egg.

Ett stroboskop som flimrar över himlavalvet mellan tallarnas sylvassa grenverk. Ljusshowen långt bortom glödtråd och LED-rigg.

I tjockt dis vid klintkusten, utan horisont, sitter hundratals fåglar som förstenade. De rör inte en vinge, inte en fjäder.

De är som om de vet något hemskt. Som om de inväntar slutet.

Måtte havet skydda mig, där jag står och kissar sent.

Sista kvällen är det vida vattnet stilla.

Alla världens solar har somnat i detta hav vid denna vik. Ändå är denna ny. Det var den förra året också. Elden alldeles ovan horisonten, de karga klintarna och gamla stenrösena i spegelvattnet, vindpinade spikstjälkar alldeles vid strandens rand.

Dessa trevande försök till målande med ord, poesi kanske, strofer som naturen och fysiken redan skrivit men som jag förgäves önskar tämja.

Som en tafatt oljemålare med virvlande nebulosor för ögonen men samma knubbiga fingrar och blekta färgpigment  som året dessförinnan.

Jag kan inte skriva denna skönhet.

Kanske är den inte min att skänka.

Men så kommer orden till mig.

Slutet på min resa i sikte, ute där vattnet krusas runt det gamla klippblocket.

För det hem jag saknat, är ju inte är en plats, utan den där handen i min.

Kanske är mitt hem

du.

I samma ögonblick som jag skriver dessa ord, ringer hon.

Det är över.

“Sometimes maybe” står skrivet i fint bläck på hennes arm.

Jag har alltid tyckt om den frasen.

Men det är ord jag inte kan lyssna till i natt.

Jag måste glömma allt nu.

Hur glömmer jag allt nu.

“Jag är så glad att du vågade hoppa med mig”, skrev hon till mig bara härom dagen, “för vi faller ju så fint tillsammans”.

Nu faller jag ensam.

Någon kemikalie slås av, någon tar dess plats.

Mindre av den signalsubstansen i den synapsen, mer av en annan i en annan.

Att älska är kemi, men hur noga det än kartläggs och presenteras för mig i detaljerade grafer och molekylformler, är smärtan inte av denna värld.

Det är skrämmande, hur hjärnans trådiga nervgarn och associationsbanor omvandlar lycka till sorg. Hur tankar försuras på blotta ögonblick.

Alldeles innan det var över, vandrade vi över en lång bro och pratade vi om fri vilja.

Hon menar att det aldrig existerat något sådant, hos oss djur.

Hon har rätt.

Ändå kändes valet av henne som det första och största jag gjort på så länge.

Jag ekar tom.

Just som jag sitter ensam i mitt rum och pratar högt med henne som om hon vore här, önskar henne godnatt när jag ska sova, godmorgon när jag vaknar efter att ha känt hennes doft i drömmen, förlorar förståndet som man ju gör när såren ännu blöder, fladdrar en jättelik fjäril in genom mitt vidöppna fönster.

Den är motsatsen till den ljusa spröda jag lärde känna i Provence. Istället för oskyldigt snövit är den djupt röd, som de inre organens utgjutna blod, med stora, tomma ögon på vingarna. Fjärilen landar alldeles framför mig, där jag sitter nedsjunken, apatisk, med hennes röst ekande i mitt ruttna jag, “jag klarar inte det här”.

Minns mina döda mantran. “Ingen kan älska som jag kan”, visste jag, och var naiv nog att tro att det någonsin skulle räcka. Jag beundrar hennes mod. Att hon lämnade oss. Och min oförmåga att få henne att känna ro, är det enda jag ångrar i mitt liv. Misstaget att bära med sig till dagen då min hjärna slocknar.

Men skit händer.

Fjärilens ögon möter mina. De är mönster, fördelaktiga för att skrämma hungriga fåglar på flykt, inget mer än så. Men för mig blir de riktiga ögon som ser. Blicken som skärskådar mitt kött, rakt in till min egen fjäril, den som bor i mitt bröst, den som kippar efter andan.

Försiktigt för jag handen över fjärilens darrande kropp, omsluter den. Jag känner den där inne, kittlande.

“Här kan du inte vara”, förklarar jag så lugnt jag kan, gråten i halsen i varje vaket ögonblick.

“Du måste vara fri”.

Innan jag släpper den blodröda lös, varpå den irrar sig tillbaka en sista gång, yr runt i rummet, smeker taket och golvet och alldeles vid min kind, som för att säga adjö innan den äntligen hittar ut i sensommaren, vänder jag mig mot den jag älskar så högt.

Ett sista ord.

“Förlåt”.

Hon är inte längre här.

Men jag vet att hon hör.

Som en vittrad avlagring, ömsat skinn utan kött, död hud, sitter jag snart i ännu en flygplansstol vilse mellan dunkla molnbäddar.

Vingen utanför fönstrets drypande imma strimlar inte längre molntussar ledigt och lätt. Den svajar illa, tilltyglad av ovädrens hagelvåld, spretande roder som ser ut att när som helst slitas loss från sina fästen.

Inför tankarna på att rasa nedåt marken i ett frustande eldklot, sedan blixten bränt hål i motorns pansar, tvingat in turbinbladen i utblåset och dömt oss alla till döden, känner jag likgiltighet. I ett ögonblick nästan längtan. Men så skymtar jag mitt eget ansikte i den lilla gluggens grumliga plast. Och minns hur jag alldeles innan avresan stått naken, blek, darrande framför hallspegeln och talat med den trasiga jäveln där i spegelglaset.

Fy fan, så han såg ut.

Blodsprängda ögon, saltränder över kinderna, all sådan löjlig jävla skit.

“Du är okej”, sa jag, och vraket i spegeln grät.

“Jag förlåter dig”, svarade vraket mig sedan.

Jag vet inte om jag riktigt tror på det ännu.

Men det är något.

För vem som än bor i mitt hjärta:

det är mitt hjärta också.

Åsktider råder.

I dessa mörka moln utanför flygplanets ylande metallkropp,

och i mig.

Jag skriver dessa ord på min mobiltelefon just innan jag ska göra ännu en intervju i Köln, Tyskland.

Det är veckor sedan nu. Jag är stark. Jag faller men reser mig. Jag vill inte älska någon som inte vill ha mig. Det kan dra åt helvete. Men jag tänker på henne. På hennes sjuka pappa som hon kämpat för som ingen annan. På hennes passion för de plågade unga hon jobbat med. På hur stolt jag varit över henne. Hur hon förtjänar att få känna sig älskad och trygg. Och på allt det som varit svårt.

“Kanske är det enda vi haft gemensamt, du och jag, att vi älskar varandra”, försöker jag intala mig själv, utan att riktigt lyckas.

Jag sitter på golvet i en av mässans många jättehangarer så fyllda av röster, viljor, klockslag, och är för utmattad för att orka sluta andas, så jag andas vidare. Lutar mig mot en vägg som ger vika. Visade sig vara ett tunt, svart draperi. En fin analogi för livet.

En kvinna passerar mig. Stannar en bit bort och tar upp sin telefon ur fickan. Vi ser på varandra. Jag sitter i en pöl av mig själv på golvet. Hon står rakryggad och stolt. Jag ler matt. Och så efteråt, på baren, ett slumpartat möte, ett samtal med någon som lyssnar så ärligt, ett vilset eldflarn i natten min.

I taxin tillbaka mot flygplatsen i ännu en stad i ännu ett land, sjunger rösten i radion det som redan ekat inom mig under veckorna som gått.

“Jag önskar att jag kunde göra det lättare för dig”,

utanför rutan dånar regnet som det alltid gör i dessa ögonblick,

“att älska mig”.

Ingen kan släcka elden i mitt bröst.

Inte ens hon som är havet.

Kanske vill jag inte brinna mer. Dessa lågor slickar med beska tungor.

Men det är ju så jag lever.

Den ohyggliga åskan utanför fönstret lättar upp. Glaset skallrar inte mer. Skyfallet drar vidare. Och molnen spricker när dess vattenkristaller slits itu av aftonsolens varma guld. Regnbågens färgband rinner från rött till violett ned mot den blöta asfalten, ett väldigt ljusvalv högt ovan bron, och holmen där vi dansade som silhuetter i midsommar, flera livstider sedan.

Kanske är det trots allt inte så märkligt, att naivt klamra sig fast, för ännu en kväll, vid glöden jag saknat så långa många år.

Hur långa skuggor flammorna än kastar.

Så blir mitt hem, det jag sökt över hela världen så länge jag kan minnas,

slutligen

kärleken.

Även ensam.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 Comments

10 000 DAGAR

I natt fyller jag 9 999 nätter.

Det är många nätter, att ligga ensam och intill någon, att vara rädd för monster och att bli vän med dem.

Många nätter av längtan utan ett ansikte.

Av att höra hemma ingenstans.

Dåliga nätter och bra.

Tre syskon leker i en klätterställning. Två pojkar, klädda i blått och svart, har nyss börjat skolan. En flicka, klädd i rosa och lila, ännu på dagis.

Flickan håller sig för sig själv. Avsides i egna tankar. Pojkarna klättrar högt upp, men inte allra högst upp, skriker och ropar på pappa, “titta, jag ska hoppa härifrån”, hoppar, landar fel och trillar ihop i små bylten av lortigt tyg och snyftande kött. “Gjorde ni illa er nu?”, frågar pappan när han springer fram. “Nej” ljuger den ena pojken, kvidande. Den andra pojken säger ingenting alls.

De haltar hemåt. Pappan vänder sig om och ropar efter flickan.

Hon är alldeles intill mig, där jag sitter på en bänk och i tystnad diskuterar liv och död med min väninna Vårsolen (vi brukar göra det).

Den lilla flickan ser mig inte. Hon ser bara klätterställningen, som nu står tom. Plötsligt rusar hon fram, trillar nästan men lyckas hålla balansen, och har på blotta sekunder klättrat hela vägen upp trots att hennes korta armar och ben knappt når stegpinnarna. Hon gör inte ett ljud. Högst upp hänger hon, i bara armarna, sprattlande med benen, hon är drottning och kung och härskare över världen, medan hennes två äldre bröder tittar på från avstånd.

“Är du färdig nu?”, skrattar pappan åt sin dotter.

“Nä!”, svarar den lilla, i rosa och lila, och sprattlar vidare.

Jag skriver till en jag håller kär.

Ska göra en smiley. Missar kolon. Blir en ensam punkt med en glad mun.

“Det blev ingen gubbe”, skriver jag.

“Halvblind”, svarar hon.

“Men glad”.

Jag tänker på det där. I bland känns det som om glädjen är blind, naiv. En åkomma. Hur kan glädje existera, när vi härjar och förgiftar, våldtar och skövlar?

Men så blir jag själv glad, för ett ögonblick, och ännu ett. En stund i en säng. En soluppgång, kroppar likt ormar snärjda i varandra, du som ler. Och jag känner mig inte blind.

Hon skriver en ny smiley till mig.

Den har inga ögon alls, och den gråter, men även den är glad, bestämmer vi.

1×1 cm av materia från en neutronstjärna väger mer än alla människor på jorden.

Det är svårt att föreställa sig, när blyga 300 gram mänskligt hjärta kan kännas tyngre än tusen solar.

“Andas ut, utan att andas in”, skriver en vän, syftar på en svår tid då livet tycks vara en amöba. En som suger sig fast vid död massa, en parasiterande urkraft som tvingar våra atomer till rörelse, vår döda hud att röra vid annan död hud. Frätande dagar, veckor och år som sliter ut vår vävnad, lämnar oss skrynkliga och grå, pannan i djupa veck, ådror blå.

Livet är en amöba.

Men så minns jag plötsligt doften av avgas i San Francisco och i Nagoya.

Hur gärna jag fyllde lungorna med dess kemikalier, för att jag var någon annanstans, för att varje andetag smakade nytt, även när det smakade illa.

Det är när hjärtat gror fast som det väger mer än stjärnor.

Det finns två sätt att skjuta upp livet.

Att skjuta upp det.

Samt att ladda det i en kanyl och skjuta upp det.

Det ena sättet är hälsovådligt.

Jag står i en vägkorsning.

Det är nästan vår.

Varje natt är jag en dag rikare och en dag fattigare, tänker jag, utan att riktigt mena något särskilt med det.

Jag är inte mina åstadkommanden, tänker jag också. Jag är mina förluster. När vi blöder, torkar det röda till broar över svarta vatten. Blöd – en dag håller bron under vår vikt.

De som älskat och förlorat, älskat och förlorat igen och känt att “detta är den enda, det måste vara den enda” och överlevt insikten om att det inte var sant den gången heller, och att det är okej – deras berättelser lyssnar jag gärna till, och skänker mina egna.

Om att vakna på morgonen och må som som i drogrus som slagit fel, en felskriven signalsubstansuträkning i hjärnan, utsöndrande fel hormoner eller inga alls.

Att vara ett lik som kan gå men som inte kan le, ens falskt.

Eller att dricka så mycket att du inte känner emaljen hos det spottfrätta porslin som tandköttet blöder i, eller ser annat än ett naket monster i spegelglaset, när varje andetag dånar som en slutscen i huvudwet – när relationer dör och ens enda vän är musiken och man inte längre kan stava “huvudet” rätt.

Det är nykter som man letar ord men inte hittar dem.

Det är onykter som man hittar andra ord, men fel.

Gäller även omvänt.

Mitt i den tanken vänder jag på huvudet, där jag står i korsningen i nästan våren.

En hemlös kvinna rotar trött i återvinningsstationen. Halar upp en bucklig Falcon. Hon ögnar den kladdiga burken noga, stoppar den till sist i påsen och hasar vidare.

Vi lever lite och vi dör mycket, tänker jag, när ännu en tiggarflicka möter min blick utanför tunnelbanan. Jag har inget åt henne. Heller inte åt den unga man som spelar dragspel i tunnelbanevagnen, när den kränger till och han slungas mot väggen mitt i ett skevt ackord. Han har en ring på fingret. Spelar för sin familj. Han är yngre än jag. En gammal dam går fram och ger honom en krona.

En dag ligger jag på överkastet och stirrar ut genom fönstret i 5.5 timmar utan att orka rätta till filten som knorvat sig vid benen.

Är så ledsen att jag kräks vatten.

Jag vill rädda alla jag tycker om men det går inte och jag vet ju det men jag vill ändå. Jag vill rädda det ledsnaste spöket.

Någon övar på sin flöjt i lägenheten intill. Drömska toner som fortplantar sig i trapphuset, i väggarna, i golv och tak. Utanför yr snöflingor så tunna att de faller uppåt.

Jag slumrar till och drömmer om en gammal man. Han sitter högt uppe på en märklig teaterkuliss och dinglar med benen. På hans hattbrätte vakar en svart korp och en duva av grön smaragd. Plötsligt släpper mannen taget och faller. Innan hans kropp når marken har den blivit till papper, och seglar iväg. Den gamla mannen är jag.

Längs Långholmsgatan går en mamma med sina två små.

“Jag vill ha äcklig mat till middag!”, triumferar sonen och tar kliv så långa att han nästan snavar över sina egna fötter.

“Mamma, tror du att jag skulle våga ramla ut ur en helikopter som flyger jättehögt?”, frågar dottern.

“Ja”, svarar mamman.

Stureplan, underjorden.

Horder av hemlösa ligger staplade på varandra. En gråbrun hög av oönskat kött med hjärna och hjärta. Uppför rulltrappan, och några meter ditåt, vaskas champagnen.

En pompös jävel fläker upp måsvingedörren på sin slickade spjutspets till sportbil och går raka vägen in i Gucci-butiken. Och alldeles Strandvägen har någon parkerat sin nya Mercedes så att hela bakredet hänger ut över kajen. Vanliga dödliga står i klungor och tar bilder med sina mobiltelefoner. Polisen är där. Men det är lugnt, pappa betalar bärgning, eller en ny bil.

I tunnelbanevagnen diskuterar en ung människa högljutt feminismens framfart i landet. “De ska vara så jämställdhetsrättiga hela tiden…”, suckar hon och himlar med ögonen.

På sätet intill bidrar en liten pojke, 8-9 år, med en egen genustolkning: “killar är mer hygieniska än tjejer. Och mer sofistikerade”. Den lilla skiten.

Tysta människor har de mest högljudda hjärnorna.

Sätt öra mot öra och du kan höra suset.

På Fjärilshuset.

Där man kan titta på fjärilar.

Det är något år sedan jag var här sist.

“Borde inte alla fjärilar som vi såg senast vara döda vid det här laget”, undrar en vän.

Det är en svår och fin tanke.

Jag hittar raderna av puppor. Vissa är alldeles nya, gröna livmödrar mindre än ett finger. Andra är tomma, sönderslitna, bruna och svarta, i torkade slamsor.

En fjäril dog innan den hunnit ta sig ut. Stel, stilla, ännu stängda vingar, färger som mattats av likt ett brunt höstlöv. Alldeles stilla hänger den, de sex benen låsta som händer slutna i andakt.

“Borde inte alla fjärilar vara döda?”, ekar det inom mig.

Det är möjligt.

Men inuti en av pupporna rör det sig. Den är nära att spricka. Det lever liv där inuti.

Och så inuti ännu en.

Plötsligt lever det överallt.

Så många är så arga.

De som håller med de arga blir arga.

De som inte håller med de arga blir arga.

Arga i statusuppdateringar och mikrobloggar.

På dejtingsidor och i klubbköer.

Då fulla as lämnar engångsgrillen och glasflaskorna på gräset efter att ha demonstrerat mot miljöförstöring.

Mänskligheten begår egentligen bara ett enda misstag.

Att aldrig lära sig av misstag.

Det misstaget är grovt.

Det begås varje gång människan vill deportera “de jävla romerna” efter att människan blotta årtionden tidigare gasat ihjäl sex miljoner judar med vätecyanid.

Varje gång människan utför ohyggligheter i guds namn, trots att gud är död.

Varje gång människans maskiner injicerar planeten med gift, trots att freoner redan stuckit hål i himlen.

Varje gång människan sneglar illa mot sin granne för att bevara en lögn.

Varje gång människan leder sina folk i krig, vänder sig mot bröder, mot systrar.

Varje gång människan trycker “like” i stället för att marschera ut på torget och skrika sig hes.

Så blev jag också arg.

Vår tid är en då bilderna från festen tycks viktigare än festen.

2 maj, i taxi.

Snackar politik med chauffören. Jag nämner Feministiskt Initiativs parad dagen innan. Att det är stort att få vara med, när ett ungt och hungrigt parti plötsligt fattar eld, i frustration och passion, och flammar upp på allvar.

“Blev det någon demonstration för dig igår?”, frågar jag.

“Nä. Men jag tycker att det är jävligt viktigt att gå och rösta. Det är en viktig rättighet”.

“En skyldighet”, svarar jag.

Han biter sig i läppen. “Min son orkar aldrig rösta, han tycker att det är onödigt”, säger han efter en stund, skrockar ursäktande.

“Oroa dig inte”, svarar jag, “jag var likadan när jag var yngre. Det blir bättre. Hur gammal är din son?”

“47”.

“Åh fan”.

Vem fan har tid att vara ung ändå.

“I bland när jag känner så här, brukar jag tänka att jag är som havet”, säger hon.

Alltid storm någonstans, alltid tyst och lugn någon annanstans.

Jag försöker att bära med mig hennes ord. Klamra mig fast vid dem när vågorna stänker och fräser och skummar våldsamt. Men i bland glömmer jag dem. Orden seglar ut på det där havet och sväljs hela. Saltet svider i ögonen.

“Kan man vara ensam tillsammans”, frågar jag henne, och tänker att frågan låter som titeln på en svensk ungdomsfilm som jag aldrig vill se i hela mitt liv, men som ändå känns.

Medresenär på tuben.

Hon är trött, less, men med stor, yvig styrka innanför bröstet.

Om jag bara kunde stoppa tiden, just när hon sitter så där, böjer huvudet sådär, tittar upp sådär, tänker sådär, när jag ju sitter med kameran redo.

“Älsklingen
Älsklingen
Trubbel i paradiset.

Om jag bara kunde stoppa tiden, just när hon sitter så där, böjer huvudet så där, men inte kan jag stoppa tiden, varpå tiden rinner ut och hon reser sig och går.

Gammablixten från en hypernova kan utsöndra mer energi på en sekund än vår sol alstrar under sin 11 miljarder år långa livstid.

Om det strålningsspjutet träffar jorden, slits ozonlagret bort, massvält och potentiell utrotning följer.

Tillbaka till hålorna, för de som inte vittrar bort i cancer.

Kanske vore något.

Jag önskar att jag kunde ge dig världen, men jag kan bara ge dig fingrar, tunga och hjärtslag i natten.

“Det är långt till oändligheten”, säger hon, och jag hoppas innerligt att hon har rätt.

Eftersom nervsignaler aldrig färdas i mer än 402 km/h, är det svårt att leva i nuet.

Allt du ser, hör, smakar, doftar och rör vid, visar världen som den existerade för 80 tusendelars sekunder sedan.

Alla lever vi i det förflutna.

Kanske är det redan över.

Blodpropp i hjärnan.

Kanske nu, eller nu, eller nu.

Hoppas inte.

Ångestormen ringlar sig ned i svalget.

Jag trodde att jag dräpt den för sista gången för åratal sedan. Slitit ut dess vispande jävla tunga. Druckit dess gift och känt det koka till ånga i min mage. Kräkts upp det och svalt det på nytt.

Men i natt är jag ormens. Strypt inifrån.

Jag har vridit mitt täcke till något fult. Fryser om benen, de är utanför i det stora mörka, lovligt byte, snart klipper monstret under sängen av dem med sin stora sax.

Det finns delar av mig som inte ens jag vågar röra vid. Jag vet inte hur de ser ut. Jag vet inte hur de låter. Vet inte hur man gråter.

I yran i gryningen släpar jag mig ut, till lekparken, en bänk, våt av dagg eller töande snö. Under bänken ligger avrivna plåster med blod i.

Om jag vrider huvudet alldeles rätt och kisar med ögonen, kan jag låtsas att jag befinner mig i en skog. Så jag låtsas att jag befinner mig i en skog. Tidiga vårfåglar sjunger bilarnas sus på flykt, ut ur mig. De är allt jag hör.

Inget läker väl gamla sår, som ny vår.

Nedanför mig leker barn där jag en gång lekt. De kastar bollar i varandras huvuden och grinar. En unge vill stänga grinden till parken men är för klumpig, missar helt och faller handlöst mot asfalten. En farmor eller mormor sitter med två barnbarn intill. Hon vilar. Barnen tävlar om vem som kan låta mest när de slår en grov pinne mot en papperskorg. Båda vinner.

En stor tant vankar förbi min bänk och vågar inte möta min trötta blick. I periferin gör sig sömnbristen påmind när blicken flimrar och suddas ut.

Jag är odöd.

Jag känner mitt blod rysa.

Men tallen ovan mig dansar i vinden precis som de gör i den mörkaste urskog, ute på slätten, vida vidder, fjäll och berg. Luften smakar en smula ny.

En herre skänker en kartong jordgubbsmjölk till den tiggande romen vid tunnelbanan alldeles där borta. Och tallen, den viskar tyst till mig, och så äntligen kommer tårarna.

Det kittlar så i halsen.

Ormen är där.

Jag försöker att inte hosta.

Tunnelbanevagnen saktar gnisslande in vid perrongen.

Det är en dag som andra dagar.

Tåg som försvinner i tunnlar och kommer ut på andra sidan tunnlar och försvinner i andra tunnlar.

“Jag skrev ett till brev till henne”, dånar plötsligt ett berg av kött och tovor, till sin vän på sätet mitt emot. På ett enda ögonblick står det klart vilken typ av människa detta är. En som tappat allt omdöme. Som aldrig lär hitta det igen. Men som är vänlig och öm. En förlorad, som förtjänar bättre. “Men hon svarade mig inte den här gången heller”, fortsätter berget, slår ned blicken, petar under skitiga naglar. Han minns brevet i sin helhet, och reciterar för sin vän, som en gatans och perrongens poet som tappat allt men inte hjärtat.

“Jag vet inte om du vill ha mig i ditt liv. Men jag tänker så på dig. Vill inte längre pimpla öl på bänken. Jag vill vara med dig. Jag kan inte fungera utan dig. Jag går sönder utan dig”.

Det är som om själva vagnen, dess höljen av stål och hårdplast, järnhjul mot nötta skenor, tystnar.

“Jag älskar dig…”

Rösten spricker, för ett ögonblick ljus och skör, inte längre frustande urberg, utan skrämd burfågel.

“… min dotter”.

Utanför fönstret ser jag en äng våt av duggregn. Där står en kundvagn parkerad. I den ligger svarta sopsäckar. I dem ligger något annat.

“Byte till Mörby Centrum”, knastrar rösten i högtalaren.

Det är en dag som andra dagar.

“Alltså…”, harklar sig rösten i högtalaren, “ni måste inte byta till Mörby Centrum…”

Det snälla berget reser sig upp, gnolar sorgset på en vaggvisa.

“… men om ni vill göra det, är det helt klart läge nu.”

Det enda större än att vandra genom staden mitt i natten med helt rätt tonarter i öronen, är hänga av sig lurarna när batteriet sinar, och mötas av småfåglarnas gryningssång.

När jag snubblar hem på fyllan klockan 03:01 och plötsligt stannar upp i den där lekparken där jag satt nyligen, där hela världen plötsligt sjunger, från alla riktningar, i alla riktningar, att vårfåglarna redan vaknat och omvälver en i sina ord, bygger en värld av sång, att varje kvittrande röst jag hör utgör ett unikt litet liv, när jag stannar ett ögonblick för att bara lyssna på allt det myllrande svärmande värmande omkring mig, är det trots allt väldigt svårt att må väldigt dåligt.

Att få ta ett par ytterligare andetag här, bland så många små vänner, är mitt enda syfte.

Jag skulle döda gudar för detta.

Som när jag tittar på koraller och sniglar och inser att ingenting människan skapar någonsin kan rå på naturens skönhet. Vår musik är underbar, våra bilder likaså, och vi också, i våra stunder, men en sjöborre med spjut och nålar riktade åt alla håll, en ensam anemon smekt av djuphavsvind, en snäcka som stilla sträcker ut sina ögonspröt för att se sin egen spegelbild i vattenytan, de når mig som inget annat kan.

För i bland tål jag inte människan. Måste bort från henne och ensam krypa in i min koja och stanna där.

Och är så ensam att jag låtsas att min tygapa är levande och lägger hans sträva kardborrehand mot min axel när jag ska sova.

Jag sitter och väntar på sparvar i en naken buske. Vasst, mörkt kvistverk med gröna skott vid spetsarna, försöker begränsa ögats skärpedjup precis som kameralinsens, det går inte. På en gren har lite vitt dun fastnat. Bortslitna fjädrar, en gång delar av något som levt. Brisen är tunn, men sliter ändå i fjädrarna så att de darrar oroligt.

Trots gassande sol, en ledsam dag. En sådan dag då en mamma med barnvagn vänder tvärt och går åt motsatt håll, så fort hon ser mig på trottoaren.

Jag är inte mänsklig.

Jag är en taggig buske med sparvar i.

Det är i tunnelbanans vagnar som livets kontraster skär som djupast.

På ett säte sitter två narkomaner, “de började slåss, hon började vinna och det gillade han ju inte, så han drog en whiskypava i skallen på henne”, grimaser som blottar tandrader frätta av metamfetamin, “blev ambulans åt den stackars jäveln”.

Intill har en samlad tiggarkår picnic. Det bjuds stelnade baguettekanter och lättmajonnäs direkt från tuben.

En hemlös hasar sig fram mot mig. Hans ansikte ser ut som något som sjudit för länge i en stor kittel. Han luktar som femtio år av död. Och hans röst är så vänlig att jag blir tårögd. Jag tömmer fickorna innan han ens nått fram. Ingenting. När jag skakar på huvudet, gör det ont i mig. “Redan kollat, inte ett öre, jag är ledsen”. Han nickar, “ditt hjärta är stort, jag såg att du letade i fickorna, du kan inte ana hur de förnedrar mig i bland”. Jag rycker tag i hans hand, kramar den hårt och säger att “här ska vi inte ha någon jävla förnedring, min vän”, innan han lunkar vidare genom vagnen.

Så vrider jag på huvudet och möts av den lilla nyfödda, som ännu inte kan forma ord, men ler upprymt åt sin egen spegelbild där i fönstret ut mot världen.

Varje kväll när jag var liten sprang jag runt naken i lägenheten och viftade med snoppen.

En slags ritual.

Som gurkbiten med örtsalt alldeles innan läggdags, och att inte kunna sova för att magen värkte, och att mamma sjöng för mig när jag grät.

När jag var lite äldre tänkte jag att jag var för ful för att någon skulle vilja pussa mig. Men vem tänkte inte så.

Människan har gått på månen.

Ändå härjar vi här nere.

Jag vill vara det djur som går i linne i vintern mitt i gatan och försöker urskilja stjärnor mot svart himmelsfond.

Jag vill att folk ska peka på mig bakom min rygg.

Jag vill att de ska viska saker.

“I bland är en lögn det finaste man har”, skriver någon på en sida.

Precis den sorts nonsens som är svår att inte älska en smula.

Vaknar av solens heta IR-strålning silad genom fönsterglas och gardintyg. Första gången i år. Första våren i år.

Naturen slickar sår som ingen mänsklig tunga kan nå.

Och det är en tunga dränkt i antibiotiskt saliv.

Jag sväljer det gladeligen.

Ensam går jag i stadens oaser. Stannar upp vid varje träd och rör vid dess åldrade kroppar. Dess bark lika mycket hud som din och min, bara grövre, skrovlig och fårad.

De är stilla väktare.

Gamla bruna mörka gudar.

Tunna lavar fastnar över fingrarna. Blekgröna, som träsken på Gotland, där jag vadade som ung.

På bergen står det “fuck you” i vit sprayfärg. “Vacker” står det också, samma färg, men av en annan hand. En av taggarna slår hårdare än den andra.

Vid vattenbrynet leker en liten pojke. Han har hittat pinnar och ritar krumelurer i sanden. Alldeles vid strandkanten har blomsterkransar flutit i land. Det ligger fotografier i dem. Blekta, vittrade. En flicka som ler. Vänner i fotoautomater. “Världens finaste ängel”, står det på en bit papper. Kransarna är bundna av vide och blekrosa rosor. En ung flicka är död. Kanske hoppade hon från bron intill. Pojken leker med sina pinnar och vet ingenting och han behöver inte veta någonting ännu.

Plötsligt springer han iväg.

Hans pappa ropar åt honom “vart ska du?”.

“Till Kanarieöarna”, gormar den lille ivrigt. “Eller till Mars!”

Pinnarna yr all världens väg.

“Nej förresten. Jag ska ut i rymden!”

Genom det skitiga tunnelbanefönstret ser jag en gestalt stå alldeles vid vattnet vid Slussen, brofästet på norra sidan, en vålnad, en skugga vars halsduk leker i vinden. Det är tidig kväll. I väst brinner himlen mellan spruckna snömoln, läcker eld ned mot Mälarens vatten, som släcker lågorna.

Skepnaden under bron tycks fundera över vattnet. Med slokande huvud blickar den nedåt i det djupa mörka våta och sedan ser jag den inte mer.

Det är ett sådan scen som musik skrivs för.

En gammal farbror vandrar med sina barnbarn. Två små flickor, kanske fem och tre, svårt att se här uppifrån. Jag sitter i fönsterkarmen och låter brisen från glipan badda min bakfylla. Fyra våningar nedanför mig utspelas dagens föreställning. Litet drama, liten komedi, små barn som leker medan världen ser på.

Den yngre har trotsigt och bestämt planterat rumpan mot trottoarens betongplattor medan den äldre står över henne och skuggboxas så att hon nästan tappar balansen. Hon svingar som besatt. Hon är vild. Farbrorn har sedan länge gett upp. Han står ett par meter bort och tycks låta sinnena sväva bort, mot något lugnare, där barn inte gallskriker så att fönsterglasen skallrar. Plötsligt springer den äldre flickan iväg och gömmer sig i en port en bit bort. Den yngre sitter kvar på trottoaren. För att hon minsann ska sitta kvar där. Hon rör sig inte för någon.

En del av mig vill vara barn igen.

Kanske den del av mig som vandrar, som aldrig finner ro, den del av mig som i öknen kryssar mellan hägringar, utan att dö under den gassande solen, utan att släcka törsten vid vattenhålet, utan att stanna upp och stryka den salta svetten från ögonlocken. Den del av mig som irrar från tanke till tanke, människa till människa, som saknar utan att alls veta vad.

Dessa minnen, om kärleken, om ångesten, smidda till en rustning som jag bär över mina axlar. Varje år, samma ritualer, samma processer. Men varje år blir listan längre. Varje år blir livet äldre.

Nere på gatan försöker farbrorn rycka upp den lilla flickan som sitter på trottoaren.

“Men vi ska ju gå nu!”, hör jag ändå upp hit.

“Nä”.

Gula gången under Slussens unkna stadsgrotta stinker. Den är lika mycket piss som den är sprucken cement. Detta är den dunkla, försurade stad som sticker i näsan likt ammoniak. De som lever här, lever utanför morgonen, kvällen, natten, dagen.

En gammal man krälar fram ur hålorna. Hud rynkad som morgontidningarna som utgör hans bädd, skrovlig som den utsprängda bergväggen vid Söder Mälarstrand. Han tänder en cigg och ler tandlöst mot solen. Hinner tända ännu en innan han försvinner in i en gränd likt en skugga i lyktans sken.

En kvinna passerar, blek som månen, ögonen röda, telefonen pressad mot örat. Hon gråter in våren med saltränder utmed kinderna.

En hund är galen och sprätter sitt eget bajs ut över trottoaren.

Och jag stannar vid årets första insekt. En vacker humla som med strimlade vingar ligger döende över betongen. Det är alltså sådana tider.

På Långholmen ligger ännu ett släckt liv utspritt över marken. Gammal och grå, stammen strimlad i stora sjok, barken flådd, sågspån likt blodpölar över nyvårens ännu stelfrusna jord. En tjock duva sitter på en gren och tycks sörja den döde. Kanske bodde duvan i det gamla trädet. Duvan är grå men dess skrud skimrar i blått och i grönt, i solen som äntligen värmer, om så bara för ett ögonblick. För nu står hon under horisonten, endast de höga tornen i staden nås av hennes strålar. Gyllene spjut i mörkret, snart bara tunna spetsar, snart inget alls.

När hon slocknar, och glödstrecket i fjärran inte längre pyr, tänker jag på mörker.

Mörker är ingen kraft.

Mörker är avsaknad av eld.

Solens, brasans, xenon-lampans, tändstickans, den gnistrande bioelektriciteten djupt inuti din hjärna.

En dag slocknar allt ljus. Universums bränsle sinar. Inte ens rymdens fyrtorn brinner för evigt.

Då slutar tiden att gå.

Och allt blir stilla.

Men lite tråkigt.

“Ska vi döda alla tjejer, frågade han mig, och jag hållde med, och han hållde med, och vi skulle döda alla tjejer”.

En liten flicka redogör för dagens dagisintriger för familjen på sushihaket samtidigt som hon visar upp sina nya danssteg över det hala golvet. Det är ett under att hon inte snavar och bryter alla kroppens sköra ben.

Jag sitter vid bordet intill och äter sashimi.

“Mamma, varför är lejon farliga?”, frågar plötsligt flickans yngre bror.

“För att de har så stora tänder”.

“Men mamma, ormar är farliga och de har inga stora tänder”.

“De har gift i stället”.

“Men vad är en semla för något?”

“En bulle med grädde.”

Samtalet äter upp mamman inifrån.

Flickan tappar alla ätpinnar på golvet.

“Har ni sagt att ni ska döda alla tjejer?”, frågar mamman trött sin dotter, tittar ursäktande åt mitt håll, jag ler.

“Ja. Vi ska döda mig”, skiner flickan lyckligt. “Vi ska döda alla tjejer. Och alla killar också!”

Det är just nu, till fots klockan 0X:XX, efter ett elakt dygn, som man ska gå med en cigg i mungipan och tre sexor vodka i blodet, hångla i en smutsig portuppgång, äta upp varandra.

När dofterna i ljumma natten minner om då ungdomsångesten låg tät, och man trodde att den var på riktigt, den skrattar jag åt i dag.

Drar ett par danssteg nere vid kajen i mörkret, kan inte dansa men det är det inte en jävel som kan.

“When you come home”, sjungs det i mitt öra. Reflexmässigt tittar jag upp mot fullmånen. Urskiljer knappt hennes kratrar, i det bländande skenet. Hon är mitt hem. Där skuggorna kastas långa och spensliga över likblek sten.

Och ovan mig hänger Venus som en ensam stjärna, höljd i vitt i en glipa i molnen, hon vakar över mig och någon annan behöver jag inte i natt.

När livet blir en musikvideo, då man kisar mot grälla trafikljus i takt till basgången som rister i hörlurarnas membran.

När jag föreställer mig månen Io någonstans där ute där uppe, hur dess plågade stenmassa slits sönder och pressas samman och rycks upp hundratals meter av jätten Jupiters enorma gravitation, hur detta sargade klot av urberg aldrig får vila, hur det alltid brinner av vulkaneld och pumpar sina hålrum fulla av magma, hur dess ansikte färgats gult och rött och grönt av svavel som yr utan vind, då är jag glad att jag tagit månens namn som mitt eget, att jag signerade de dokumenten och skickade in dem för verifikation, för som det kokar inuti vulkankulan Io, kokar det även inuti mig.

Dessa är lågor som aldrig lämnar mig.

Som slickar insidan av mitt bröst så att munnen smakar av aska.

Men som också ger mig viljan att resa mig, med huvudet högt, röra mig kvickt, klättra på väggar, antänd hela vägen ut i darrande fingerspetsar, när jag inte längre blir rädd för sin egen skugga, då den kryper nära inpå, utan knäcker knogen mot kinden och välkomnar striden.

Dagen därpå besöker jag farmor. Hon håller ett föredrag om det portugisiska språket, ett liv av äventyr bland ord, yttre fattigdom, inre rikedom. Hon talar om angolskt diktande och citerar Kap Verdisk poesi, detta författarpsyke, dessa sköra rader om att varje ny dag döpas i morgonsol, om vissnade rosor i trädgården, allt sådant jag själv skrivit om.

Inget förändras i våra cykliska liv, någon har redan levt mitt liv, någon ska leva det efter mig. Och någon har skrivit och ska skriva det.

Utanför farmors fönster seglar en vit mås i kylig bris.

Kanske är jag inte så stark som jag trott. Kanske är min styrka bara ena sidan av ett spektrum, där motsatta sidan är att inte orka sova om natten, eller vara vaken om dagen. När jag plötsligt blir trött, som jag aldrig varit förut, och misstar det för att vara döende.

Ännu en natt, vaken.

Står ute och fryser. Väntar på något. I bland väntar jag på något.

En dam kommer fram. I barnvagnen har hon noll barn och hundra tomburkar. Hon är sliten och rösten är sprucken men under den stickade mössan glittrar vänliga ögon.

“Det hände saker som gjorde att allt blev dåligt”, säger hon.

“Droger?”

“Nej. Jo”.

Jag borde gå. Men jag stannar.

“Man är ju 66 och pensionen kan man ju glömma och banken är ju efter mig”.

Inga stjärnor på himlen i natt.

“Det enda jag önskar mig är människor som lyssnar”.

Så jag lyssnar.

“Jag önskar mig någon att ringa när det är jobbigt”.

Hon berättar om oviktiga saker som blir viktiga eftersom de är hennes saker och för henne är de ett helt liv.

“Jag målar tavlor i bland men de blir fula men det gör inget, eller hur?”, säger hon vädjande.

“Kreativa grejer ska du ju göra för din egen skull”, svarar jag.

“För att det är kul?”

“För att det är kul”.

Hon tittar på mig. Jag står i t-shirt i början av mars och det är en dum idé.

“Gör du kreativa grejer?”, frågar hon.

“Ja, foto, skriver lite i bland”.

Hon ler men det är ett mörkt leende.

“Jag skrev också, förr. Men jag har sjukdomar i huvudet och då är det svårt i bland, allt är svårt i bland, men jag lovar att jag inte knarkar lika mycket som alla andra, du tror mig bergis inte men jag lovar”.

Desperat klamrar hon sig fast vid varje tunn samtalstråd, önskar väva stora garnnystan av dem, kanske sy filtar av dem, vira in sig och bo i dem, “jag önskar att du kunde vara här hela tiden så kunde jag springa hit när jag behöver prata”, jag ler, det är ett vackert omdöme, men nu fryser jag.

Så fortgår natten utan mig, sväljer saker och kräks upp dem på nytt.

Damen nynnar på en gammal folkvisa, när hon försvinner bakom hörnet.

Vid kiosken står en herre och svettas salthav. Högt svär han över att den starka korv han beställt var för stark. Han torkar demonstrativt pannan med servett efter servett och grymtar som en galt. Ett barn som är vaket alldeles för sent sitter på en bänk och mässar “mjau mjau mjau mjau mjau” medan mamman intill inte längre vill vara mamma. En spya på marken liknar ett aborterat foster. Kan nästan urskilja enskilda lemmar. Aftonen i Hornstull är sig lik.

Bär en tjej till en taxi som står snett över gatan. Vet inte hennes namn.

Råkar kissa lite på min mobil.

Innanför ögonlocken flinar du.

Du dopamin, oxytocin, serotonin.

Du kärlekskött att sova intill.

Mot betongväggen, kanske får vi inte varandra, men just nu har vi varandra, just nu smakar din tunga vår och sommar, just som solen slocknar alldeles i glipan mellan Reimers Holmes bostadshus och Långholmens ännu kala grenverk, tänk om vi bara i dag kunde skita i i morgon, du och jag.

Det är som att jag aldrig somnar.

Och ändå ofta vaknar.

“Världen är nog världens minsta plats”, skrev jag när jag återvände hem från Kalifornien för sju år sedan.

Jag läser mina egna ord från tider som flytt. Rensar och luftar. Blir lätt unket.

“Vi människor dör törstiga”, skrev jag våren därpå.

Sedan vaknade jag på Södersjukhuset med hål i hjärnan.

“I henne bottnade jag”, skrev jag, igen och igen.

“Dina läppar rev, dina naglar kysste, eller om det var tvärtom. Smek mig och din hand fryser till is”.

Plötsligt minns jag precis hur det kändes att ligga där nere. Dit inget ljus nådde. Som på bottnen av en brunn. Glatta väggar, tjocka galler över hålet där långt uppe.

“Sug mitt hjärta, som jag suger ditt”.

Aldrig hamnar jag där igen.

“Torka askflingorna från hennes hud”.

Aldrig någonsin hamnar jag där igen.

“Det spelar ingen roll om världen brinner, så länge hon inte gör det”.

Att leva för en annan, som en igel, bränd av fimpar men fortfarande kvar, för svag för att ens gny.

“Detta är tusende gången jag lämnar dig”, skrev jag, vintern för sex år sedan.

Kanske var det den gången som var på riktigt.

01:12.

Sätter mig över Gamla Stans kullerstenar, mitt i gatan, blundar.

En ventilationstrumma morrar.

Någon skriker långt borta.

Någon harklar sig i en trång gränd.

Någon gömmer sig och någon vill synas.

Gälla skratt ekar ut över vattnet en bit bort – men hickar plötsligt till, kvävs och tystnar.

En bil smattrar argt över gatstenen. Två sorters fordon äger nätter som denna. Taxi, polis. Blåljusen strimlar mina stängda ögonlock, målar mönster som etsar sig fast, stora blå sfärer av ljus inuti hjärnans optiska nerver.

Vid kajen är vattnet stilla nog att misstas för ett spegelgolv. Som om spegelstadens glittrande silhuett i vattnet inte bara är ilsnabba ljuspartiklar som studsar och sprids, utan faktiskt en annan värld, uppochned, stilla böljande. I bland känns det som om jag redan lever i den världen. Som att vara den fräsande lilla vattenkula som i dödsdans ilar runt över en skållhet spisplatta. I bland vill jag ställa mig på spegeln och se om den bär min vikt. Kanske gör den det.

Tågen som ålar över Mälaren blir till lysormar i spegeln.

I natt blir det sommartid.

En timme äts upp av ljumma luften och den ensamma stjärnan.

Tänk om något fantastiskt hände under den timmen, men vi alla glömde.

“Du är utrymmet mellan natt och dag”, skriver jag till en vän.

Jag jävlas bara, men det lät ju rätt bra.

“Du är kvittot i rännstenen”, fortsätter jag för att se hur långt jag kan gå.

“Du är äckel-päckelgratäng” svarar vännen och så var det med den saken.

Detta är jordens 4 540 000 000:e vår.

Min tjugoåttonde.

Känns som den allra första.

De brukar göra det.

“När jag kan krypa in i din famn och stanna där, det är som att det blir vindstilla”, skriver hon.

Ord omöjliga att värja sig inför, även om delar av mig vill göra det.

Jag reser till Berlin.

De myllrande flygplatsterminalerna luktar currywurst och spilld ketchup. Människor skyndar undan vårhaglet vid Berliner Dom. Asfalten är blöt och ett barn leker i pölarna. Jag skriver dessa ord i usel handstil i hotellrummets anteckningsblock. Det är sen kväll, hjärnan darrar när jag blundar, efter dimmiga timmar på en dold, urtysk ölkällare med stroppig servitör och köttlindat kött som enda alternativ på menyn.

Någon jag inte vet namnet på har betalat detta rum åt mig. En faktura som signerats, i något land i något ögonblick.

I bakgrunden skvalar någon nyhetskanal. Valparaiso står i lågor, tusentals evakuerade.

Jag lägger mig i badkaret och försvinner. Men sitter snart naken på sängkanten och samlar tankar som inte vill samlas.

Nere i den inglasade lobbyn hänger en tjugo meter hög akvarietank som kastar ett turkost skimmer över byggnadens innanmäte. Utrymmet är enormt. Kubikmeterna vatten oräkneliga. I det turkosa våta simmar stim av tropiska fiskar i noggranna led. Runt, runt, tillbaka igen. I baren under akvariet skvalar lounge len som silke medan unga hipsters dricker berlinsk cider och förnäma damer smuttar te i nougatfärgade soffgrupper.

Jag smiter ut, ensam bland folkhorder, och ser plötsligt månen blända i skyn. Det är precis samma måne, samma uttryck, samma mönster, samma kratrar, samma döda stenansikte som jag vänt mig till i Stockholm, Tokyo, Los Angeles, på Manhattan och Gotland, över Provences blå berg, vid Amsterdams kanaler och Nagoyas rullande slätter.

“When you come home”, som den där sången löd hemma i Sverige. Jag hör den eka svagt i någon vrå i någon kammare i någon avdelning av hjärnan. Månen är min följeslagare i ett liv främmande skrämmande underbart.

I hennes sken är jag hemma.

Utanför hotellets noga polerade väggar, ett par gator norrut, samlas de hemlösa under u-bahn-stationens järnbroar. En av dem dunkar huvudet mot ett skitigt betongfundament. En annan tycks ha levt på och av gatan så länge att dess sammansmälta asfalt grott in i hans kött och förvandlat honom till en hulkande stenstod.

“Fuckshui your life” står sprayat över den ojämna stenväggen bakom dem.

Alldeles intill dem ligger en rivningstomt med utslagna fönster och blottat tegel innanför de en gång vackra stenfasaderna. Och alldeles intill den – en designervilla i blank sten svart som onyx, där människor i välpressade kostymer och aftonklänningar ses vispa med drinkpinnar på balkongen många trygga våningar ovan smutsen och allt annat som är på riktigt.

På torget står en gammal man och sveper fram jättelika såpbubblor ur tomma intet med en stav doppad i tvållösning. För barnen är han en trollkarl. En liten flicka stannar upp när hon får syn på magin, suger på tummen och börjar plötsligt jaga en särskilt stor bubbla. Hon har just lärt sig gå. Och så fascinerad är hon av regnbågsskimret, att hon stapplar rakt in i ett träd.

I parken nära Alexanderplatz sitter punkare och synthare på varsin noga åtskild bänk. De är unga och hungriga. De är en bortglömd kultfilm från 80-talet. En av punkarna busvisslar åt mig när jag går förbi. Han flinar brett och jag nickar så nonchalant jag kan. Måste vara mina rosa byxor.

Barn spelar pingis i skuggan av Berliner Fernsehturm, det skyhöga radiotorn som mot slutet av 60-talet byggdes i dåvarande Östberlin för att påminna väst om öststaternas styrka. Två årtionden senare föll muren, till folkets jubel.

Jag pratar om den dagen, 9 november 1989, med min taxichaufför. Yvigt vitt skägg, ögon som sett saker. Han är gammal och har varit med.

“Jag satt och kollade på Stallone på tv”, berättar han. “Plötsligt avbröts filmen av stora textrader över hela rutan. Muren faller, stod det”. Jag tycker nästan att han ryser till där bakom ratten. “Jag och min fru gick ut på gatan. Först var det helt folktomt. Inte en själ, inte ett ljud. Sedan exploderade hela staden”. Han ler och gestikulerar vilt i stället för att styra taxin. “Folkfesten pågick ett helt dygn. Alla barer i Västberlin bjöd östberlinare på öl och mat, hela natten lång”. Det är ett under att taxin inte voltar ned i diket. “Det är den enda kärlek som behövs här i världen”.

Vi pratar vidare om det missnöje och den fientlighet som äter upp våra hem, hur människor desperat letar syndabockar i stället för att ta ansvar, 2014 som 1933. Ännu har vi svenskar en bit kvar till katastrofen – men du som lever under neutralitetens beskydd, akta dig noga. Alla måste vi resa oss och slåss för sunda värderingar. Vi får inte längre tiga.

Snart vrålar maskinen. Dess turbinblad äter luft och skiter ut den så våldsamt att 61 ton tungmetall plötsligt lättar och stiger mot skyn. Jag har läst fysiken bakom hur en flygplanskropp kan hållas luftburen, men jag förstår det ändå inte, när världen än en gång krymper under mig. Motorlederna blir till trådar av garn, rapsåkrar till vackra lapptäcken, förorterna till betongklickar i det väldiga gröna. Stora fält av solpaneler glittrar i kapp med vattendrag och glashusfasader, de är som ädelstenar.

Veckan därpå reser jag igen, denna gång till München.

Försöker prata tysk politik även med min nya chaufför medan han kör i 225 km/h längs Autobahn.

Han är inte lika mottaglig.

I stället pekar han mot en märklig byggnad som ser ut att vara gjord av vit skumplast.

“Det är vår kända arena”, berättar han. Jag nickar artigt.

“Gillar du sport?”, frågar jag.

“Nej”.

“Inte jag heller”.

Staden är oerhört vacker. Arkitekturen spretar åt alla håll, där inglasade gallerior trängs alldeles under jättelika Frauenkirche med sitt gotiska taktegel, och uråldriga monument omges av tunnelbanenedgångar som liknar glupska slukhål i nyklippt gräs. På medeltiden samlades invånarna alldeles utanför stadsgränsen, där de inte kunde straffas, för att prata om orättvisor, berättar chauffören för mig. Och på 40-talet brändes en förkrossande majoritet av den anrika staden bort av de allierades bombräder.

“Och hur är det politiska klimatet i dag?”, försöker jag igen.

“Folk bryr sig inte.”

Ännu en hotellobby, denna gång i blankpolerat trä. En herre i kostym och hög cylinderhatt öppnar dörren för mig där jag står i utochinvänd t-shirt. Mina smutsiga klackar knackar mot golvets blanka emalj. Jag går med bestämda steg. Låtsas att jag vet vart jag ska, men vet inte vart jag ska.

Snart finner jag mig ute i staden igen. Och gör den till min egen, för en solig eftermiddag.

Jag hittar en bro över floden Isar. I dess lerblandade vatten leker barn med pinnar och stenar. De har byggt en fördämning av en trasig vägkon och en jättelik pinne. En naken gammal man står på stenstranden intill och kliar sig på snoppen. Hans hud är torkat läder.

I närheten sitter en benlös tiggare och vispar med sin krokiga protes mot asfalten.

En fet liten pojke jagar en duva och skrattar som besatt.

Genom lummiga alléer, förbi krigsmonument, marknader och torg, finner jag de rika kvarteren. Där leker barnen tryggt i inhängnade parker, omhuldade av lövverk grönare än färgen grön.

Ovan noga ansade rabatter och blomsterbuskage, ser jag nysprayad grafitti på en husvägg.

“You feel free?”, frågar den mig.

Färgen tycks fortfarande våt.

Man vet att det är goda tider när hundralappen bankomaten spottar ur sig är täckt av torkat blod.

Den jäveln gick direkt till en ny flaska vodka.

Jag har sett mitt livs kärlek i tunnelbanevagnen precis lika många gånger som mitt livs kärlek inte sett mig i tunnelbanevagnen.

I kinesiska Zhengzhou har människor börjat betala pengar för att få andas frisk luft ur stora plastbehållare.

I Stockholm går jag och tycker att vårregnet trots allt är lite väl blött.

Och en liten flicka från Mellanöstern rusar över Hötorget och gallskriker som en mås.

Hon är så söt att det inte är klokt.

En medelålders människa skrider stolt fram längs trottoaren.

Lång, karminröd sammetsklänning släpar i marken. Höga klackar, fin hatt. Sminkning som skriker färg och form och flärd så högt att det nästan hörs.

Samt helskägg.

Gråsprängt och spretigt.

Man, kvinna, annat, spelar ingen roll.

En modern skönhet.

Två flickor sitter i ett träd och pratar om hemliga saker.

Den äldre lär yngre fula ord.

“‘Jävla’, är det ett fult ord?”.

“Ja.”

“Hur använder man det?”

“Du kan till exempel säga ‘stick och brinn, jävla idiot'”.

“Aha”.

Vid en port ute på gatan sitter en kanin lutad mot väggen. Tyget är nött och grovt. Bortglömd, förrymd, kasserad, ute på ett eget äventyr, spelar ingen roll.

Jag ställer mig en bit bort. Ser om någon lägger märke till kaninen. Det är det ingen som gör.

Dagen därpå är kaninen borta.

I vemodet ömsar jag skinn. Dig sväljer jag och du sväljer mig, vi blir som ormen som äter sin svans och aldrig mättas. Gjuten i tjära som en levande staty.

Jag är borta på tre drinkar. Toleransen är i botten. Lika väl, det.

Suktar efter äventyret, som en svart djungelkatt i natten, och får vittring, varje vårnatt när världen plötsligt doftar igen, när vinterns hinna smält och runnit undan, blottlagt allt det jag låtsas att jag glömt.

“Jag vill leva när jag lever”, tänker jag då.

“Inte bara dö när jag dör”.

För jag vill ligga hårt och tänka stora tankar. Höra hemma i en famn men också ensam ute i våt skymning.

“Vi har varsitt krig i bröstet, hur vackert låter inte det?”, frågar hon mig.

“Så vackert”, svarar jag.

“Och svårt”.

Hon är lavan som stelnar i mina hål och tomrum.

Undrar vilken form hon tar.

Från tågfönstret rusar världen förbi trots att den står still.

Jag försöker se allt men det är lönlöst. Lika lönlöst när jag står still, rotad i jorden, och önskar bevara en vårdag i sin helhet, en sista röd stråle sol fångad i mina slutna händer, men den flyr.

Har varit nere på västkusten och arbetat. Skrivit 200 autografer för något som inte är mitt. Och träffat en jag var kär i ett tidigare liv. Hon var fortfarande fin mot mig, där vi satt vid kajen och mindes ihop. Hon frös men inte jag.

Det svenska slättlandet breder ut sig hela vägen mot horisonten. Grönskande kullar rullar som sinuskurvor, strösslade med rödmålade lador, ludna kor och molntussar till lamm ute på grönbete. Små samhällen har sprängts fram i dalarna, deras skorstenar stilla bolmande, rökpelare som snart sprids för vårvinden. Och i fjärran badar låga berg och vindlande kullerstensåsar i blått dis.

Solen står lågt. Slickar mörka tallspetsar med sin eld. Men så möter stjärnan en vägg av svart. Moln mörkare än graven. Plötsligt öppnar sig himlen. Vertikala stråk i skyn, grova penseldrag av svart mot skymningens rodnad. Solglöden sväljs av regnet, slocknar.

I ovädrets svall ligger dimman tät. Den är en egen varelse i aftonen. Över myrar och tjärr, slingrande och sipprande mellan grova mörka stammar, glupska ålar av ljus ånga som gör de ursvenska vidderna till sitt hem.

Jag sitter med mitt andra glas cognac.

Det skvalpar till när tåget kränger vilt.

Jag går hemåt en natt, i vad som hunnit bli försommar.

Det regnar is när jag når Skinnarviksparken.

Alldeles tyst och alldeles natt alldeles mitt i Stockholm. Ett huvud som tjuter men det är jag van vid.

Jag nästlar mig in bland barr och kvistar, i ett buskage, och stannar där inne. Plötsligt är jag inte längre ensam. En familj av harar bor där inne. De är skygga, men flyr inte när de ser mig. De lyser ljust i natten, där gatlyktornas pissgula sken studsar mot glatt päls.

Mina ögon har gått sönder. Spriten försurar. Jag är förbi. Men hararna lyser.

Jag stannar i buskarna till dess att tiden blir det abstrakta begrepp det egentligen alltid varit. Hararna bryr sig inte om vad klockan visar – vilka siffror telefonens våta skärm ritar upp, vilka X, V och I som gyllene visare pekar mot, där på kyrkornas urtavlor. Och då bryr jag mig inte heller om det.

Ovan oss rasslar och prasslar grenverket i regnet, en fågel skriker men tystnar snart.

För ett ögonblick,

en enda sekund av de 871 171 200 jag upplevt,

känner jag ro.

I morgon fyller jag 10 000 dagar.

Sedan skriver jag ned dessa 46 538 tecken, dessa 8 008 ord, färgkorrigerar dessa 57 fotografier, blinkar, och 10 000 dagar blev 10 081.

Så är det, att finnas till.

En supernova har upptäckts i galaxen M82. Stjärnans motor har skurit ihop. Men i dess döende härd, dess sista ögonblick av kärnfusion, bildas 87 grundämnen som inte kan bildas någon annanstans.

Något går under, något stiger ur askan. Som det lilla gröna skott jag ser växa rakt i genom ett frasigt dött löv, i Humlegården en eftermiddag i maj.

Så kan det kännas även innanför människobröstet.

Efter 10 000 blodiga gryningar över glupska hav.

När jag vill säga

“jag hatar det här,

men älskar dig”

till någon, men i stället säger det till himlen och det nedtrampade gräset.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment